Blir så förbannad

Jag tänker att om mamman inte är mer engagerad än så kanske pojken har det bättre hos er? Men jag håller med om att det låter väldigt själviskt! Hur har ni honom nu, lite hursomhelst eller varannan vecka eller...? Sen kan barnen visa helt olika sidor beroende på vem de är hos, så visst kan det hända att pojken "mår dåligt" på nåt sätt utan att det märks just hos er. Men det låter ju mer som en ursäkt för att få flytta, för varför skulle han må bättre av att träffa biomamman varannan helg bara?

vi har varannan vecka just nu, och har alltid haft det. Och jag tror att det är en himla dålig ursäkt att skylla på att han mår dåligt! sen självklart, kanske han visar vissa sidor där hemma som han inte visar här. Hon säger även att de dagisfröknarna säger att han stirrar in i väggen när han är där! hm, tycker att vi också borde ha vetat den saken då!? och han har aldrig stirrat in i någon jävla vägg här hemma. Men hur skulle han då inte må sen om han knappt får träffa sin mamma, inte tror jag att han mår bättre.

Bara för att man är biologisk förälder så behöver inte det betyda att man är den mest lämpliga föräldern, det har jag många exempel på. Är inte biomamman beredd att ta mer ansvar så får ni ta det ansvaret, huvudsaken måste ju vara att barnet mår bra och jag tror inte han mår sämre för att han träffar biomamman varannan vecka...
Det är svårt att förstå vissa biomammor, men vissa är otroligt själviska...

Men hur känner du då, bortsett från att du är arg och tycker att biomamman är självisk?
Om du bara ser till dig själv och din situation, hur känner du inför att din bonusson skall bo hos er på "heltid"?

Jag förstår verkligen din reaktion, och jag kan för mitt liv inte förstå hur man som mamma kan välja bort den vardag och det liv med sitt barn som hon ändå har, det är ju bara varannan vecka! Jag skulle avsky att vara utan mitt barn varannan vecka, det skulle göra ont i hela kroppen, så förstår mamman det gör jag inte.
Men som bonusförälder, vilket jag också är, så känner jag att varannan vecka är det ultimata för mig att leva med ett barn som så att säga inte är "mitt". Jag skulle inte vilja ha mindre tid, varannan helg t.ex., men det skulle också bli en enorm omställning att ha "heltid".
Skulle det inte finnas någon annan lösning, eller att min bonus for illa eller så av att bo varannan vecka så skulle jag tycka både lösningen att h*n skulle bo heltid hos mamman eller hos oss skulle vara mindre bra, men jag skulle givetvis försöka se till vad som var bäst för barnet.

Men som sagt, veckorna då bonusen är här är väldigt olika de då h*n inte är här, och jag gillar både att ha tiden då min sambo och jag kan göra mer saker och ha mer vuxentid, och jag gillar då det blir fokus på henne, precis som vi har det nu!

Hoppas du förstår frågan och inte tar den på fel sätt, jag är bara nyfiken!

Hur gammal är pojken?

Och som Therese33 skrev, så är det inte alltid att den biologiske föräldern är den bäste. Och jag kan tycka att det låter som att du inte vill ha pojken boende hos er på heltid, utan du får det att låta som att du tycker att mamman är självisk bara för att du inte orkar med honom.
Har ni pratat med pojken om det och frågat vad han tycker om det hela. Det är ju jättebra om pojken mår bra när han är hos er, och att han tycker om alla som är involverade i hans liv. Och att mamman vill att pojken ska bo hos er borde ju du vara tacksam över, att hon litar så på dig att du kommer ta hand om hennes son, att du kommer vara den kvinna som har mest att säga till om i hans liv.

Men visst, jag kan hålla med till en viss del att det låter själviskt av mamman att flytta därifrån utan sin son. Men att hon låter han flytta till er är ju jättebra.

jag tycker varannan vecka är jättebra. Han mår jättebra, han kommer få en lillebror nu snart, och jag vill spendera tid med min bonus och mitt barn. Min sambo kommer att jobba kväll när min bonus är här, och jag VILL ta ansvaret för att ha honom här då fast pappa jobbar. För jag vill absolut ALDRIG bara ha min bonus varannan HELG, det existerar inte för mig. Men att det existerar för hans biomamma, det gör mig förbannad! När inte änns jag känner så för hennes barn.

Jag ser i en framtid att han bor hos oss "heltid". Då han kan välja själv, idag är han fyra år. Och han saknar mamma när han är här och han saknar pappa när han är där. Han behöver de båda! speciellt nu när livet kommer bli lite annorlunda, men en ny lillebror och allt. Men sen när allt flyter på och han blir van med det "nya" livet som storebror. DÅ kan jag tänka mig att ha han "HELTID" och även min sambo!

Men just nu står vi fast vid att varannan vecka är det, tills vi känner att han är stabil med det "nya" familjelivet.

Hon har gått med på att ha varannan vecka ändå fast hon flyttar! för hon har jobb här ändå så hon måste ju hit på mornarna och han behöver inte byta dagis. Men i en framtid så ser jag att han bor här "heltid" men inte just nu...

Yohanna85: Förstår dig precis, och jag tycker det är konstigt att du verkar vara den som tar det största ansvaret i familjen (jag vet, det blir lätt så) men ställ lite större krav på din sambo!
Lycka till, kram

Hejsan.

Jag förstår dig!! O känner igen mig i din situation, för ca 5 år sedan flyttade mina bonus barns mamma  ifrån dem, o det var dryga 50 mil!!! Det var så absurt situation, att hon överhuvud taget flyttade ifrån dem då är, nu iefterhand helt galet.

De var 7 och 9 år gamla, från att ha haft båda föräldrarna två veckor åt gången till permanent boende hos oss. Jag måste säga att barnen blev mycket lugnare, det visste att här bor vi, men sedan efter ca 2 år - då började flickan må dåligt, hon längtade mer o mer efter sin mamma,  ofta kunde det gå 2 veckor innan mamman  ringde dem...!!

Pojken hade det jobbigt från första stund, men han blev ändå mycket lugnare än vad han hade varit, han behövde ETT ställe att bo på.

Nu har hon flyttat tillbaka - jippiiee nu är de på väg in i tonåren, o nu är det är liksom tillbaka på 0 igen, de lika snurriga som de var innan hon stack, o nu börjar det liksom om igen. Det är super duper bra att mamma är tillbaka - men ack vad de blir förvirrade. Jag märker speciellt på flickan, hon är dökylig mot mig då hon är hos sin mamma, men hemma här - jätterar...stackars barn...hon måste nog känna sig som världens bov. Jag har ju varit hennes "mamma" då hon inte har varit här, o nu helt plötsligt är hon tillbaka.

Jag blir så arg nu när jag tänker på det,  hur jäkla korkad hon var. Det är ju faktiskt så att är man förälder, så får man faktiskt ställa upp på barnen i vått o torrt - de bad ju inte om att få komma till världen!!

Jag förstår inte hennes resonemang, om hon ändå jobbar kvar på samma jobb, varför kan hon då inte ha honom varannan vecka? låter ju jättekonstigt - är det hennes sambo kanske som vill detta - det var bara en tanke som slog mig...

Nåja, det blev kanske lite mycket skrivet - men jag hoppas att ni får en bra lösning på detta, jag tycker du verkar var en mycket klok styvmamma!!

(kan tillägga att barnens pappa o jag har två gemensamma barn oxå)

// Toujours