Jag avskyr mina styvbarn

Sannispannisen... tack! Mannen och hans barn är inte samma person, även om många verkar tro det!

Nej, han tar knappast hand om dem. Han spelar dator... det är hans största och enda intresse. Hans barn sitter oftast i soffan och tittar på tv och berättar att "min mamma har sagt att du är en slyna. Jag håller med"

Barnen i detta fall är gamla nog att förstå precis vad de säger och gör och de har orsakat mig ett missfall. Jag står för vad jag säger och jag avskyr barnen. Man väljer partner för den han ÄR, inte den han VAR... Barnen är en dålig bonus. Jag hatar inte barn i allmänhet, men man kan inte tvinga någon att bli mamma, inte ens extramamma!!

kanske inte är ungarnas fel, men det är heller inte mitt och jag har inga skuldkänslor över det. Min sambo och jag flyttar snart 100 mil från ungarna och har gett mammorna hela vårdnaden. Jag längtar så det gör ont.

Barnen får det bättre, med en stabilare hemmiljö då de slipper flytta varje vecka. De får sitt rum i vårt nya hem om de vill komma hit på lov och så... samtidigt slipper jag att deras biologiska morsor kliver in utan att knacka och jag slipper massa annat jag inte vill.

Vet ni vad som stör mig mest!? när de kommer och lägger sig i vår säng på natten! De är som sagt stora barn och sover hela nätterna i sin egen om jag inte är hemma. Jag känner mig sjukt trängd, speciellt om jag sover naken, när de kommer och lägger sig bredvid!

Mina styvbarn är inte hemskare än sina vänner. Men deras vänner kan jag köra ut vid middagstid.. mina styvknyten ska jag laga mat åt, hjälpa med läxor, krama godnatt och tvätta kläderna åt...

Kalla mig hemsk, men jag är nog inte så hemsk som ni tror. Jag hatar inte alla barn... jag vill ha flera barn själv! Men jag orkar inte vara barnflicka åt någon annan!

jag flyttar 100 mil för studier. Min man gjorde ett val att följa med och det är jag glad för, då det inte finns jobb där vi bor. Jag kan inte leva resten av mitt vuxna liv arbetslös (alt. skitjobb) och outbildad i en stad i norraste norrland... Jag sa det till honom och han ville stötta mig, så han har sökt och fått jobb på den nya orten. Äntligen har vi råd att skaffa ett drägligt liv! Hans barn får som sagt komma när de vill (även då mödrarna sagt att de aldrig kommer få åka ner till oss om vi flyttar)... men vi kan inte båda bo i en stad där en går arb.lös och en med skitjobb bara för att hans barn bor här och är hos oss nån gång i månaden. Och som svar; jo, det är mitt styvbarns fel att jag fick missfall... h*n sparkade mig i magen flera gånger när jag låg och sov. Jag kommer aldrig förlåta denne även om det är h'ns biomammas fel att h*n gjorde det.

Tack för alla inlägg... ni har sågat mig nu och det har varit underhållande :) Frågan var inte hur många som tyckte att mina känslor var fel... frågan var om det fanns någon som kände som mig... NEJ hade räckt som svar, jag behöver inte en moralföreläsning.

Jag avskyr barnen och kommer nog inte sluta, men är som sagt vuxen nog att leva med dem ändå. Man KAN få missfall av hårda sparkar mot magen, detta är alltså ingen 5 åring utan en tonåring... tror ni mig inte kan jag sända en kompia på min journal.

tack o hej!