Förstagångsförälder och så himla arg och lättretlig... varför??

Om jag förstått de hela rätt är hon rätt nyfödd?

Och du har hormoner i kroppen som kommer stanna där i 5 år. Dessutom är du kvinna med menshormoner osv. Det svåraste när jag fick sonen var precis ditt att man störde sig på allt och alla. JAG GJORDE DE i ett år. Sen gick det över. Kunde störa mig på precis allt. Sonen är 2½ nu och jag känner inte så längre försvann efter ett år så antar att några hormoner försvunnit då. Kan dock fortfarande få skumbo hormoner i kroppen börja gråta för minsta lilla osv. Men de har blivit bättre. De kommer de bli för dig med.
Säg ifrån om något känns del. VILL du att dom sitter med eran dotter i stället för att gå runt med henne så säg de. Du är mamma inte dom.

Hej!

Känner igen mig jättemycket. Det är hormonerna och tröttheten som gör en så känslig tror jag. Du kanske inte ska umgås så mkt med andra utan vekligen bara m´åna om den närmaste kretsen.

Vila mycket.

Jag var väldigt trött under det första halvåret, det kan ju göra att man blir extra lättirriterad.

Jag tycker att du ska säga ifrån så att du slipper utsättas för onödiga kommentarer hela tiden.

Vi satte ner foten med en gång både med mina och sambons föräldrar, att det var vi som bestämde hur vi skulle sköta vårt barn.

Sedan är det ju inte utan att man nu som tvåbarnsförälder har fått en och annan insikt som man inte hade första gången, som kanske underlättar livet. Man är ofta lite överbeskyddande mot första barnet, som ofta blir lite klängigt. Andra barnet behandlas lite annorlunda och blir oftast mer självständiga.

håller med ovanstående om att hormoener och trötthet spelar in. sen är det ju alla känslorna man har som mamma i sig som gör att man reagerar starkare på saker. innan jag fick barn så trodde nog ingen att jag faktist ens kunde bli arg, jag har upplevt många nya sidor hos mig själv och bland annat just att jag faktist kan bli riktigt jäkla arg ibland. nu har jag aldrig haft något större problem med folk som lägger sig i eller att folk vill "ta över" mitt barn. men att få känslan av att man inte duger som mamma är INTE rolig och är nog något som skulle få vem som helst att bli arg eller ledsen! sen att folk inte menar det på det viset är ju en annan femma men ditt beteende är inte konstigt. inte alls!

Tack för era svar! Skönt att höra att man är "normal" trots att man är så här. Jag har nog faktiskt aldrig tänkt på det här med tröttheten.... eller amningen... Men när man tänker efter så var det ju typ nästan fem månader sedan man fick sova en hel natt... (med tanke på att man sprang på toa stup i kvarten de sista två månaderna).

Bondbruden: du har nog rätt i det här med att jag är överbeskyddande över henne. Har längtat så länge efter barn. Är 33 år i år så att hon var verkligen hett efterlängtad. Det kanske också gör att man helst vill sköta allt själv och sitta med henne själv hela tiden?..
 
Sen kan jag känna att man läser ju allt man kommer över och jag tycker själv att jag är en bra mamma (även om jag bara varit mamma i tre månader) och då blir jag bara ledsen och stött då jag får kommentarer eftersom jag hellre skulle vilja höra att jag var en bra mamma och få lite pepptalk istället för tvärtom (även om jag vet att de menar allt i renaste välvilja)...

Mamma sa till mig när vi var där uppe och hälsade på att så arg som hon tyckte att jag var under de 16 dagarna hade jag nog aldrig varit under hela min uppväxt... :-/ och jag som ändå tyckte att jag "höll inne" med så mycket...

Du, jag förstår verkligen att du är SUPERARG om du måste vara bortrest i över två veckor och anpassa dig efter andra när du har så litet barn! Jag var inte mycket utanför huset de två första månaderna öht (ens med tvåan) och definitivt inte bortrest så länge.

Bondbruden: Tack!! PRECIS vad jag behövde höra!
Jo, jag försökte ju att förklara det för min mamma så himla många gånger när jag var hemma. Det blev nämligen lite för mycket för mig och tjejen känns det som.

Ska berätta allt från början - Det var nämligen så att vi var först hos mina svärföräldrar över helgen och medans jag var där ringde min bästa vän som bor utomlands och som jag knappt får se nuförtiden och var superledsen och ville komma och bo i en vecka (hon ville komma på måndagen och vi kom hem till oss på söndagen).
Jag kunde inte säga nej för hon var så ledsen... (hon har inga barn sedan tidigare). Medans hon var här kom så en annan kompis (vi var tre tjejer som hållit ihop sedan vi var typ 15) bara för att hinna träffa henne medans hon var i Sverige (hon har heller inga barn)....
Missförstå mig inte det var verkligen jättekul att träffa dem men jag var sååå himla trött och det blev på tok för mycket flängande hit och dit... lilltjejen var så trött på kvällarna att hon bara skrek... det skar i mitt hjärta!! och bara två dagar efter att de hade åkt så var resan bokad att åka upp till mina föräldrar i 16 dagar... de två dagarna vi var själva gick åt till att tvätta och packa i princip... Fy så stressad och ledsen jag var!! Jag märkte ju att lilltjejen blev annorlunda i och med att hon blev så ledsen (övertrött) då hon skulle sova och sen att hon ville äta hela tiden. Säktert bara för att få vara nära mig...

Jag och min lilla dotter har därför inte varit själva på över en månad... Men det verkade ändå inte som om min mamma kunde fatta varför jag var så snarstucken... Så här sade hon till mig efter fyra dagar hemma hos dem: "Du det är ju viktigt att andra får hålla i henne mycket för annars så finns det ju risk att hon inte blir social och då blir det ju svårt när ni ska lämna bort henne och låta andra passa henne" och på det blev jag ju genast så himla förbannad och svarade i stil med att " hon är så himla liten än mamma och hon behöver främst mig och pappan när hon är så här liten. Sen har det väl inte att göra med hur många som ska hålla i henne hur social hon blir? Blygheten har ju med personligheten att göra och den är det svårt att styra över. Sen har vi faktiskt inte skaffat barn för att lämna bort det." och efter det fick jag så enormt dåligt samvete....

Det här har nu resluterat i att jag känner att jag knappt vill umgås med någon om det ska innebära att de måste sova över här för jag får panik vid bara tanken på det eftersom vi inte fick vara själva på så lång tid. Nu har vi varit själva i typ fem dagar och det är redan snack om vem som ska komma och sova över nästa helg... Blir bara så förbannad och ledsen!!

Hon är ju så liten... Känner mig ledsen och det känns som om jag sviker henne genom att flänga runt med henne och även för att jag låter folk hänga på henne hela dagarna då vi har besök eller åker bort...

Min mamma har t o m frågat nu efter att vi kom hem "Nå, har du pratat med några andra mammor om det här med att du är så överbeskyddande och över-rädd om din lilla tjej?"...

Jag vill bara att det ska "gå över" och att jag kan få bli mitt normala jag igen.... gråter bara och känner mig så himla ledsen och oförstådd...

urs vad tråkigt att du ska behöva vara ledsen över detta..förstår verkligen att det inte känns kul..

tyvärr så tror jag du måste börja vara tydligare med folk runt omkring dig. säg till innan det går över styr så du slipper känna att du blir arg och får skuldkänslor.

det är ju bara så att barn är olika. vissa ungar kan flänga runt utan att ta skada av det medans vissa blir överstimulerade. folk borde ju veta detta men om dom inte verkar förstå så säg stopp efter ett tag och säg "hon blir lätt övertrött om hon hoppar runt bland alla" och att förklara att du själv är trött och att ni behöver vara själva är inte helelr något dåligt så försök att förklara ärligt när någon frågar. du måste ta hand om dig själv också!

helt normalt beteende tycker jag, man är känslig så är det. jag var också så känslig när jag fick första barnet, men ingen förstod, de tjata om att de skulle gå ut med mitt barn(jag ville inte, men lät dem), tjata om hur jag skulle göra o s v. jag bara tänkte "jag frågar om jag undrar ngt". förstår dig att det känns jobbigt, men tycker att andra ska visa lite förståelse för dig också. här var besök jämt hos oss i början, men sen när hon blev större var det inte lika intressant längre. och när vi fick andra barnet så har ingen visat sånt intresse, hon känner t e x bara mig o pappan och syster. men släktingar har erbjudit sig att passa om vi ska göra ngt, visst snällt men det e nog för de själv vill vatra ensamma med henne, men glöm det, då kan de lära känna henne först o visa lite intresse. jag mådde dåigt efter första barnet kom, det va så jobbigt med tjat o folk som behandla mig dåligt faktiskt, ledsen var jag och orolig. svärmor var den som var jobbigast, även om hon är snäll o så, men jag vet inte skenat kan bedra hon visar som att hon skulle gilla mig, men tror inte det egentligen. hon vill gärna påpeka hur "dum" jag är om t e x jag lägger den lilla som somnat i sängen o vaknar o skriker då kan hon säga " var mamma dum" varför ens säga ngt sånt. eller när det andra barnet bråkar " du tycker inte om din mamma va?" jag tycker inte att man säger så, det e väl vad hon önskar själv. men hon beter sig inte så om min sambo är med. och jag blir irreterad och har faktiskt smällt av på henne hon var inte så snäll mot mig tyckte jag, sa en dum sak o jag tog illa vid mig. hon blev nog paff att jag sa ifrån eftersom hon hållt på att säga saker som sårat i flera år. jag tycker att du ska säga ifrån om det är ngt håll det inte inom dig, det är du som mår dåligt till sist inte de, tänk på dig själv. hoppas att det blir bättre

Nu ska jag vara väldigt krass. Det är förståligt att du är trött osv, helt normalt. Men det är inte ok att vara arg o irriterad på omgivningen hela tiden. Orkar du inte med besök, säg det. Du kan inte din ilska gå ut över dina föräldrar när du är trött för att du haft vänner boende hos er. Min syster är precis som du och hon börjar bli jävligt ensam. Du måste själv ta ansvar för att du är ok trevlig att umgås med, säg ifrån annars och åk inte på besök.

Fast de som känner en så väl som tex föräldrar borde kanske nån gång säga "stanna hemma och ta hand om er istället" kan jag tycka, känner igen situationen. Får så lätt dåligt samvete och ställer upp mer än jag orkar, på besökare, att besöka familj (på långt avstånd) för man älskar ju verkligen de personerna och vill vara nära, men man måste först se till att man själv mår bra i sin egen familj och det är svårt när man känner outtalade krav på att hälsa på/ta emot besök. Det är nog så att man måste själv ta ansvar för att säga nej så det inte blir så här, men som sagt, jag skulle önska att omgivningen var lite inkännade och mindre kravfylld med.
Säg nej när du inte orkar, och några extra gånger med för att bli stark och glad igen. Din familj o vänner bör finnas kvar ändå.

Tack för stödet och råden oavsett om de är peppande eller motsägande! Tack!!

Till "Anonym" som, enligt sig själv, är lite krass i sitt uttalande:
Jo, jag kan väl i o f sig hålla med dig om att jag, i en ideal värld, inte borde ha låtit mina två bästa vänner komma och besöka mig innan jag skulle åka hem... Jag visste själv att det skulle bli jobbigt men jag är bara sån som person att jag har svårt att säga ifrån. Tänker alltid på alla andra och inte mig själv...
Jag kunde bara inte säga nej till min kompis för hon var så fruktansvärt ledsen då hon ringde (av skäl jag inte vill hänga ut här även om ni inte vet vem jag är). Här ska också påpekas att hon har aldrig tidigare ringt till mig och bett att få komma och bo hos mig så det var verkligen allvarligt.
Jag kunde inte heller göra något åt den andra resan hem i och med att hembiljetten redan var bokad och betald (4600 kr t o r) och oavsett så visste jag ju att jag skulle vara där uppe i 16 dagar...
Så här i efterhand så tänker jag att jag valde att stanna där uppe så länge för min mammas skull och inte min egen. Jag tänkte att hon skulle få ha mig och min lilla flicka hemma längre i och med att vi inte bor så nära.... Tänkte inte alls på mig själv, min dotter eller att min sambo inte skulle få träffa sin dotter på en vecka (han åkte hem en vecka tidigare)... tyvärr...
Jag kan inte annat än hålla med dig. Sådan här dålig dotter ville jag aldrig bli...    *gråter*