Jag känner mig så meningslös!!
Jag erkänner! Jag har varit fruktansvärt elak med alla mina unga dagars irriterade blickar på stressade och skamsna föräldrar när barnen skriker och väsnas.
Barn har rätt att ta plats. Jag inser det nu. Min sambo har en dotter som är hos oss varannan helg - varje helg. Min sambos syster har oxå två ljuvliga barn. Och hon har det så mysigt med dem å de ger livet så mycket mening.
men vad har då jag?? Jag känner mig så fruktansvärt utanför, ensam och meningslös. Det är inte dags för mig att skaffa barn ännu men jag vet heller inte vad jag ska göra.
Varje gång sambons dotter är hos oss slits jag så mellan att bara njuta å låtsas att vi har värsta familjelyckan och mellan att bara känna mig utanför för i sista änden har jag ingenting, tar det slut är de fortfarande en liten familj, och till henne är jag bara pappans flickvän - även om hon tycker om mig jättemycket, jag är inte mamma - inte pappa, bara sliter, deltar, bryr mig och betalar. Men i slutänden den som sitter ensam hemma när de är på föräldrasamtal lr kvartsamtal.
Varför känner jag mig så meningslös utan barn?! VAd ska jag göra åt det när det nu itne är läge att skaffa barn närmsta åren? (jag har precis utbildat mig klart å vill jobba ett par år och gifta mig först)
D