Nu VILL jag verkligen...

Min man tyckte det var helt ok tills jag berättade att man inte är helt anonym. Så jag lät det ligga på is ett tag sen sa jag bara att jag skulle donera även om han inte tyckte det var helt ok, för jag tror att jag troligtvis skulle ångra mig senare i livet om jag inte gjorde det. Nu när det börjar närma sig ska ta min första spruta i kväll så är han mer orolig över hur jag ska klara av att ta mina sprutor, så nu finns inte det problemet.

Jag har däremot börjat oroa mig för tänk om det inte blir några ägg eller att de är dåliga då har man liksom lurat någon som verkligen har hoppats så jag har tyvärr börjat få lite prestationsångest. Jag vet ju att jag inte kan göra någonting åt hur min kropp reagerar men jag vill ju så gärna hjälpa till.

Jag kommer att hjälpa dem som står näst på kö.

Tack fia för uppmuntrande ord, du är en beundransvärd kvinna alltid uppmuntrande ord (jag har läst väldigt mycket här inne under äd) trots att du själv har det kämpigt. Jag håller tummarna för dig och alla andra tjejer här inne läser och hoppas för er alla.

Jag är övertygad om att du är en väldigt bra smittokälla. Det är tur att det finns såna här i världen och på FL såklart.

Du hade rätt, det gick galant, kanske är galant ett lite väl starkt ord för att sitta med sprutan i handen typ 3 min innan jag vågade sticka mig, men i morgon går det säkert mycket lättare.

Ja det gör jag.