Kär i min bästa vän...

För mej är inte könstillhörigheten viktig, om man blir kär i en människa så spelar det inte så stor roll vad den har mellan benen.
Du skriver inte hur gamla barnen är. Jag tror att du får rannsaka dej själv om du inte bara stället upp den här hetero/homo-grejen som ett skydd för vad det egentligen handlar om. Du får inte ut vad du behöver i relationen till din partner.
Det får man inte alltid, inte med nån.
Men du måste bestämma dej för om det är värt att stanna, o om du bestämmer dej för att stanna, måste du göra det hel-hjärtat.
Många lever ett "vitt" äktenskap för att familje-"företaget" funkar. Endel är nöjda med det, för att de sätter barnen främst under dessa 18 år (typ) som barnen bor tillsammans med föräldrarna. Andra klarar inte av det, o det måste man oxå respektera.
Relationen mad din väninna tycker jag är ett "pseudo"-problem.
Vem vill fortsätta umgås med nån man är vrålkär i, men som ratar en, vad skälet än vara må?
Det skulle inte jag klara i alla fall.
Jag kanske låter rabiat, o det är inte meningen.
Jag förstår att du har det jobbigt.

Men man måste våga "bena" ut problemen. Vad är vad?

Det är klart att man vid vilken ålder som helst kan bli kär i en av samma kön även om man levt med det motsatta hela livet. (o vise versa)

Om man blir kär i en annan när man har småbarn måste man ge allt för att försöka förstå vad det beor på, o om man kan/pallar med att göra nåt åt det. De är ens ansvar mot barnen.

Om det inte går, gör slut o kämpa för att göra en så "sjysst" skillsmässa som det går.
(glöm inte att den andre är förälder oxå o har lika mycket "rätt/skyldighet" till barnen som du)

Hoppas du blir hjälpt att detta o inte stjälpt.
Lycka till med allt!
f