härskartekniker i hemmet ngn? (långt)
Som vanligt brukar detta ställe till stor det vara det som formar trådstartarens åsikter.
Tycker det är beklagligt hur många som kommenterar utan att varken sätta sig in i ämnet eller fundera hur det kan påverka verkligeten för andra.
Det är även beklagligt att se hur fort människor till synes, vilket för mig är obegripligt, kan skaffa sig den kunskap vilken borde finnas till grund för att kunna ge passande "råd" och såpass "starka kommentarer" som inte bara flukturerar just i den här tråden utan i de flesta liknande trådar med. Hur man överhuvudtaket kan kommentera på det som vissa gör utan att höra båda parter av historian har jag lite svårt för.
Kikar man på innehållet i härkartekniker tror jag de flesta människor kan känna igen sig på mer eller mindre sätt. Det är ganska enkelt att hitta exempel i vardagen där man kan applicera fenomenet "titta han/hon använde sig av härskartekniken".
Har trådstartaren använt härskartekniken mot mig? Senast igår berättade trådstartaren att han/hon sökte lägenhet för någon dag sedan. Är inte det att undanhålla information som torde intressera hela familjen? Jag känner igen många delar från hur jag beter mig, men å andra sidan kan jag känna igen många delar som isf även används mot mig. Bortförklarar inte att detta säkert har en del i de problem vi upplever men tror helt ärligt inte det är den stora orsaken.
Jag försöker inte vara någon hobbydoktor, låtsasexpert eller liknande när det gäller ADHD, men tro mig, hade nån av er som kommenterat ovan levt i ett förhållande med någon som har detta syndrom hade ni förmodligen läst mer än en artikel om ämnet.
Istället för att skriva kommentarer som "jag tror då inte han ha funderat över det där så länge, varför har han inte sagt nått tidigare, han använder det där nu när du klankar ner på honom etc etc", sätt er in i scenariot att ta upp det med Er respektive. Hur enkelt är det att framföra något sånt?, i de flesta artiklar man hittar på internet står det klassat som "hjärnskada". Tänk innan ni skriver!
"Om man lever tillsammans med någon ska man vara trevlig mot den personen oavsätt handikapp", jag håller till fullo med. Men för att orka med detta i längden krävs information om vilket handikapp det gäller så man kan anpassa de krav som ställs utefter den personens premisser. Detta handlar inte om vem som har rätt eller fel, vems "fel" det är att vi bråkar utan det handlar om vad vi kan göra för att lösa problemen.
Är man en fullvuxen människa är det inte övermänskliga krav att personen själv ska komma på att klä av sitt barn när det varit ute, har man dessutom påminnt personen två gånger och det ändå inte händer någonting är det svårt att inte reagera.
Ber man en männsika plocka ut sin tallrik, bestick och glas men ändå glömmer hälften och man får påminna flera gånger är det inte enkelt att inte reagera på nått sätt tillslut. Det finns hundratals liknande exempel, ta och lägg ihop det så får ni fram den vardag vi lever i. Detta är ETT av symtomen för ADHD.
Det är vardagskrav som i vanliga fall inte är en belästning att ställa, och inte enns behöver ställas, men för personer med ADHD innebär sådana krav problem.
Lägg till hummörsväningnar upp och ner (ena veckan är allt perfekt, veckan efter är allt skit och separation ett faktum), all kritik tas alltid personligt (innebär rätt stora problem vid alla typer av diskussioner), och de övriga tio symtomen på ADHD så förstår ni hur vi har det varje dag.
Om jag inte vet om sjukdommen och hur jag ska förhålla mig till den, är jag en person som använder härskartekniken när jag tillslut reagerar genom att påminna, klaga, eller himla med ögonen?
För övrigt känns det för mig helt sjukt att disktutera något som detta i en tråd på familjeliv där jag antar rätt kompetens för detta saknas, istället för att söka kontakt med professionella personer som arbetar med den här typen av ämne och som de facto kan ge hjälp.
Skriver inte detta för att på något sätt "försvara mig", utan jag skriver för att förhoppningsvis trådstartaren ska ta kontakt med folk som kan detta och söka både hjälp, information, hur man hanterar detta, få hjälp att inse sina begränsningar och kunna förklara detta för omgivningen etc.
Jag hade som förslag att vi tillsammans skulle försöka göra detta men det blir rätt svårt att genomföra när trådstartaren för det första lever i tron att "detta är inget problem" (vilket många som kommenterar här för övrigt spär på),och för det andra att merparten är mitt eget problem med hänseende till "härskartekniken".
Vårt förhållande är på många sätt och vis dött. När jag upptäckte denna tråd inser jag också att vi aldrig tillsammans kan lösa detta med det synsätt du nu har.
Jag flyttar direkt så du får tid på dig att hitta någon vettig bostad, för att vi båda ska kunna få lite lugn och ro.
MEN för att DU, som jag fortfarande tycker om och bryr mig om ska få ett drägligt hanterbart liv önskar jag att du tar hjälp.
Att ett förhållande, innan vi träffades, i ditt tidiga tonårsliv som du ofta refererar till fungerade helt utan problem innebär tyvärr tror jag(hoppas jag har fel), inte att det är lika enkelt nu. Det ställs helt andra krav på dig nu när du är vuxen, snart ska arbeta, har barn etc, än de som ställdes av den pojkvän du träffade under några timmar för att umgås och ha kul med vid femton års ålder. Alla de problem jag brottas med i vårt vuxna vardagsliv som sambo märktes förmodligen aldrig, eller i varje vall väldigt lite då.
Min absolut högsta önskan är att du tar en diagnos och får hjälp att inse vidden av detta handikapp så att du själv vet vad som kan förväntas av dig och också vad omgivningen kan ha för förväntansnivå.
www.lul.se/templates/page____4250.aspx
spexor.homestead.com/files/sju_egenskaper.htm
www.xn--sjukvrdsupplysningen-0zb.se/artikel.asp&PreView=