Ja, man tappar faktiskt hakan. Ts karl, jag antar att det var du som skrev inlägg 43? Anser du att du är helt utan skuld till era problem? :-O Och oavsett detta, så är det otroligt lågt att gå in och skriva på det sätt som du har gjort. Du tänkte inte att detta kanske är ett steg i en process som leder till att ts söker och får adekvat hjälp, vad det än är för slags hjälp hon behöver?!?
Klart att jag reagerar! Det verkar så otroligt utstuderat att skriva med de länkar som står i inlägget. Men å andra sidan kanske man kan hoppas på att han har väldigt stor självinsikt, och därmed klarar av att antingen ställa diagnos på sig själv, eller själv söka den vård HAN behöver?
Är det bara jag som undrar över hur det kommer sig att de nu kan prata med varandra? Jag tycker att det är lite läskigt att se den totala förändringen hos ts!*orolig* Det känns inte som att det är riktigt som det ska, det är känslan jag har...
Snälla ts, om du läser det här...kan du hälsa till din karl, att han ska komma ihåg att den enda man kan ändra på är sig SJÄLV!!!
Det verkar som att han har väl stora krav på dig om man tänker på att ni misstänker att du har ADHD, eller liknande. Vet HAN hur HAN ska göra för att underlätta för dig, eller handlar allt om att du ska bli en "bättre" människa genom att få en diagnos? Jag tror inte att det är så enkelt som att allt löser sig genom en diagnos. Det kan vara en förklaring till varför det är som det är, men det kommer inte bli så mycket annorlunda än det varit tidigare. Kan han ta det?!?*tvivlar*
Jag vill också poängtera att det alltid måste vara så att man delar på ansvaret för att en relation ska fungera. Även om den ena parten har jobbiga egenskaper, gör inte det att den andre kan sätta sig till ro och vänta på att den jobbiga ska skärpa till sig!