härskartekniker i hemmet ngn? (långt)

fler som har det såhär?

detta verkar i allafall vara ganska vanligt...

Leeloo: Tack för att du delar med dig! Låter väldigt likt min sambo. Ska kolal upp om det kan vara samma mönster.

tog upp dessa tekniker med min sambo. Han slängde upp i ansiktet på mig att jag har ADHD. Mycket stämmer in på mig också. För jag kollade upp det. Han menar att hans sätt att bete sig mot mig har med det att göra.

ÅÅåh, har så ont i magen............. snälla... behöver lite diskussioner....

jag frågade min mamma  om hon någon gång fundera på om jag har ADHD. Hon svarade ärligt ja. Det är någonting som min sambo funderat på i ca 2 år, men han har aldrig vågat ta upp det. För att det är en hjärnskada, sa han. "Det är ju inte så snällt."

han menar att han blir så förbannad på mig för att jag inte kan göra två saker samtidigt.
Han blir förbannad på mig för att jag glömmer saker jämt.
Han skäms över alla mina grodor. Kan inte ljuga och dessutom kan jag tänka annorlunda, eller säga saker som gör att andra hoppar till av chock, och det kan bli pinsamt. Saker som andra inte säger.
Han blir irriterad på mig då jag har bestämt hur en sak är och på ett provoverande sätt vill få en argumenatation.

Han menar att ovanstående saker gör det svårt för honom att inte himla med ögonen, att inte bara gå från rummet, m.m.
Det enda han erkände var undanhållande av information. Det var han dålig på sa han.

Min mamma och min sambo har ingen kontakt med varandra, mer än när vi far dit.
För något år sedan så såg jag i aftonbladet symptomer på adhd hos vuxna, och många saker stämde in. Sa det åt honom då. Grejen är att jag tror faktist att jag har ADHD, och tycker ni kan utgå ifrån det.

problemet är att jag ändå känneer mig fel behandlad av honom. Även i situationer där adhd inte spelar in. Det är det jag blir ledsen på. Han menar då att han har vart så irriterad från saker som har med min adhd att göra så luften går ur honom för minsta lilla grej sedan...
Men jag blir ledsen.

annabellolsson: Vi har vart tillsammans i snart 3 år, och han har aldrig ens varit nära. Inte ens lite nära på att slå mig. Inte ens så jag sett att han ens tänkt tankeen litegrann. Nejnej, endast psykiskt nedtryckning.

Genus: Ja, det äe fult att slänga upp i ansiktet på mig sådär att jag då minsann borde kolla upp vad ADHD är. Men jag är glad för att han gjorde det. har ju undrat själv varför jag är så annorlunda. Har vid ett annat tillfälle sagt åt honom "jag kanske har någonting sådant" eller "jag har nog lite ADHD" men tycker själv att det hade vart lägligare att ta upp det då istället för att kasta upp det i ansiktet på mig då jag äntligen själv har hittat ett ord på hans sätt att behandla mig. DET tyckte jag att var fult gjort!

ja, det var min sambo som skrev meddelandet ovan.
Känns på ett sätt skönt att han hittade tråden, men tror han tog den på fel sätt.
Han blir också irriterad på inlägg som "försöker ts sambo leka doktor?" m.m. Vilket jag också kan förstå, då jag är 100% säker på att jag kommer att få diagnosen ADHD. Även om jag inte skulle ha adhd, så kommer jag att utgå från de hjälpmedel som rekommenderas, därför att jag vet att det hjälper på mig.

Det är endast nägon liten punkt av länkarna som sambon skrev som INTE stämmer in på mig.
Jag förstår nu även att det kan vara fruktansvärt jobbigt för min sambo att leva med mig. Jag förstår även varför jag knt att han skäms över mig. Det är grodor som hoppar ur min munn, och jag kan tyvärr chockera min omgivning genom att avslöja privata opassande saker.

Jag är väldigt lycklig över att min sambo drog upp detta då jag har hittat min identitet nu. Det var jobbigt att inte förstå varför man var som man var. Efter 2 dagars intensivt läsande har jag nu fårr (tror jag) en ganska god insikt i vad adhd är.

Och till er som reagerade på sambons inlägg: ni har helt rätt i att min sambo inte kan se denna tråd som "bearbetning". Någonting jag har ett mycket stort behov av att få prata och  fundera kring.

Min sambo menade i sitt inlägg att han tycker att detta forum påverkar mig på ett negativt sätt, varav han skrev sitt inlägg. Han ville nog att ni skulle få höra hans sida också, eftersom vi ju i slutändan bägge två vill ha en så rättvis bild av verkligheten som möjligt.

Jag uppskattar er som svarat i denna tråd. Hjälpt mig att fundera, och jag uppskattar att ni fortsätter med det.

Ligger nu vaken mitt i natten och kan inte sova, då alla tankar bara far runt och runt.... jag tänker så jag håller på bli galen. Skönt att få skriva av sina känslor i ett forum anonymt, då min sambo inte har samma ork och energi att diskutera detta som jag har. Någonting jag också har fått lära mig att nog beror på min "adhd". När jag går in i någonting så blir det vääääldigt intensivt, vilket nog kan bli påfrestande för en stackars sambo, som inte är van vid att behöva tänka på en och samma sak så mycket och länge......

vidare kan jag tycka att ni har till en viss del rätt i att min sambo lägger väldigt mycket skuld på mig till våra problem. Jag hoppas att han ändå i fortsättningen även kan tänka på sitt eget beteende mot mig, även om han inte gärna vill prata om just det som något annat än "en naturlig reaktion på mitt sätt att vara".

Vill även tillägga det att han tror att han i fortsättningen kan ha lättare med att acceptera mig, då han vet att det beror på någonting. Och framför allt så säger han att han gärna vill att vi far och pratar med någon om detta, så han kan lära sig mer om hur han skall bemöta mig på ett bra sätt som leder till att han kan hjälpa mig.

snowy: Jag kan säkert må dåligt i alla förhållanden om jag inte benar upp detta.

jag kände ju redan nu bara efter ett lugnt samtal med min sambo om detta att han svängde från att vara nedtryckande till att vara bra för mig. Han peppade mig och lyssnade på mig hur jag uipplever saker och ting. Saker som känns jobbiga för mig p.g.a. "adhd".... vi försökte diskutera eventuella lösningar, jag kände att han vill mitt bästa. Det har jag inte känt på mycket mycket länge. Det är som att jag fått ett verktyg till att låsa upp ett lås jag ej begripit mig på under en mycket lång tid. Jag har på 2 dagar lärt känna mig själv nästan från början. Se på mig själv med helt andra ögon. Jag gav lite och jag fick lite.

menar det att om man kan sluta ödsla energi på att grubbla på varför saker och ting är som det är, och istället direkt man känner igen en symptomsituation vet vad det är. Då lägger man inte så mycket energi på det.

Varför ge upp nu då vi har kommit någonting mycket viktigt på spåret. Vi har bägge två hittat saker hos den andre att jobba på. Varför ge upp då det börjar bli spännande. Såhär nära att få bli lycklig vet jag inte om jag har varit förut. Detta kan göra en stooor skillnad. Varför ge upp? Vi har ju dessutom barn ihop. Bara en sådan sak är väl värd att kämpa till det sista för? Eller?

går man in i ett förhållande med tanken, "tills nöden skiljer oss åt" eller "tills döden skiljer oss åt"?

Snowy: hurvida det kommer att fungera mellan oss eller inte har jag ingen vetenskap om. Så länge vi känner ett lugn som ikväll så känns det bra. Sen vet inte jag om det blir någon förändring i kraven han ställt på mig. Krav som för mig är helt orimliga, just därför att jag gör saker på ett annat sätt, å jag tänker på ett annat sätt. Vi vet inte om han heller är en person som har tålamod till detta. Vi vet ingenting förutoom att vi går håller på att gå in i en ny fas då vi kan se på varandra utifrån den andres ögon mycket bättre, och skapa en förståelse. Det kan mycket väl vara så att allt blir som vanligt ganska fort igen, men för min del så skall jag göra allt jag kan för att jobba på mina nackdelar. det är ju ett intresse från min sida, oavsett om jag är tillsammans med mitt barns pappa eller inte.

snowy: När man blir vuxen är det normalt att folk ställer krav på en. Det jag blev ledsen på när det gäller min sambo var krav som att babyn inte skulle få fläckar på kläderna då jag matade henne, eller det var saker som att jag inte ska tappa saker i golvet. Sådana saker anser jag att jag måste få göra, då det är jag. Jag är en slarvmaja, och det är inget han skall bli arg på, så länge det inte drabbar honom. jag kan städa efter mig själv ju.

Det som drabbar honom däremot, att jag t.ex. inte plockar undan tallriken trots att han bett mig göra det 2 ggr, då han vill ha fint här hemma. Det är ju inget problem för en vanlig person. Det blir inte jobbigt och det är någontings om folk ska kunna förvänta sig av en. Vuxenkrav.
Det kan även handla om det sociala spelet. Man avslöjar inte sitt privatliv. Även det är ett krav man ska kunna ställa på en vanlig vuxen person. Min sambo menar denna typen av krav.

Det jag skrev om i början med härskarteknikerna är andra saker. Saker som att jag har otur ofta. Att han måste ta mig för den jag är. Han kan inte bli arg på mig och hålla på sucka och förlöjliga mig då jag t.ex. tappar en barnmatsburk i golvet, för det är mycket fult.

Förstår du skillnaden?

och vist ställer jag krav på honom. Han kan inte hålla på att beté sig sådär mot mig, han vet lika bra som jag att jag mår så dåligt av det att jag kommer att sticka då. Inget snack om saken. Dessutom tycker jag att jag kan ställa sådana krav på honom för våran dotters skull. Det bästa man kan ge sin dotter är ett gott självförtroende. Ett gott självförtroende kommer hon aldrig att få tillsammans med sin pappa om han tänkte behandla henne likadant då hon är i tonåren och blir som en utmaning för tålamodet. Sen kan ju även våran dotter ha ADHD. Det vet man ju inte. Men det är högst viktigt att han kan lägga av med dessa härskarmetoder i den omfattningen, annars är jag rädd att våran dotter tar skada.

Så vist är det krav jag skall ställa på honom.

Hoppsan:
Jag vet inte om han kan ta att jag är som jag är. Vi vet inte någon utav oss om han har det tålamod som behövs. Om han klarar av att prata med mig på ett lugnande sätt och ha den lugnande påverkan på mig som jag förmodligen behöver.

Du har helt rätt i att den enda man kan ändra på är sig själv. Det är det jag tänker göra. jag känner igen mig själv så vansinnigt i detta med adhd. Inte inbillning, då jag dessutom kollat på det tidigare.

Man kan inte heller ändra på andra mer än att göra dem medvetna om att man har vissa problem. Någonting som jag ser som en skylldighet om man lever med varandra. Man skall hjälpa varandra att bli "bättre" personer. Man skall hjälpa varandra att må bra i sig själv.
Precis som han upplyste mig om adhd så upplyste jag honom om härskarteknikerna och hur ont det gör att bli utsatt för dem. Sedan är det upp till var och en utav oss att göra vad som känns bäst med den informationen. Förändra sig eller vara sitt gamla vanliga.

Att jag får en diagnos innebär ju att jag kan få hjälp. Min sambo kan bli mer insatt i hur jag fungerar. Han är nog fullt medveten om att det krävs en hel del styrka och tålamod från honom. Hittills har han ju klarat av mig i 2 år, och bara det är ju starkt. det kan ju inte bli VÄRRE, bara bättre. Men det kan också bli som många skriver här, att det inte blir någon skillnad. beror ju på hur mycket ork vi har.