Ni får sällskap av mig här i tråden 
*wohoo*
Själv fick jag just ett stort, fult, rött negativt svar. 
Men det är bara att ta nya tag och planera för Juni's ägglossning och BIM.
Nu ska jag läsa lite sidor här i tråden.
Niccisen, 23 år, tredje försöket BIM 30/5
*1984, 22 år, Järna, försök nr 21, BIM 24/5
*Marylicious,20 år,Kungsholmen,BIM= ?
Maja 85, 21 år, handen, försök 1,BIM=18/5
Nettan1, 20 år, upplands väsby, försök 4, BIM 18/5
Barngalen, 21 år, Skåne, inväntar sambon, Bim=?
jaj86, 21 år, uddevalla, försök nr 1, bim 14/5
Varför * på vissa?
och då hade alla stjärnor. Dom måste ha fallit bort.
oj.. nu förstörde jag fina listan skriver in mig igen, på rätt ställe (och med stjärna)...
jaj86, 21 år, uddevalla, försök nr 1, bim 14/5
Maja 85, 21 år, handen, försök 1,BIM=18/5
Nettan1, 20 år, upplands väsby, försök 4, BIM 18/5
1984, 22 år, Järna, försök nr 21, BIM 24/5
Niccisen, 23 år, tredje försöket BIM 30/5
JoelsFru, 21 år, fjärde försöket, BIM 18/6
Marylicious,20 år,Kungsholmen,BIM= ?
Barngalen, 21 år, Skåne, inväntar sambon, Bim=?
Haha är det rätt nu då?
MissHellen jag är jättenervös. Är inte ens gravid än men har lite små-ångest för om det ska gå bra, förlossningen, om jag blir en bra mamma, mm. Och självklart också - eftersom man inte är någon spåtant och kan utläsa framtiden - om jag och Joel verkligen kommer älska varandra resten av livet... Eller åtminstone så länge barnen växer upp Men det känns ju inte alls som att det finns på världskartan nu såklart.
Jag skulle absolut inte ta bort ett barn som har DS eller någon annan, som jag kallar det, "mindre" skada. För jag har jobbat med mycket gravt handikappade och har själv en lite lindrigare handikappad bror. Och det har varit helt fantastiskt att se min bror göra framsteg eftersom man inte vetat på samma sätt vilka saker han ska klara av.
Och dom jag jobbat med, som vart sk "små paket", dvs inte kunnat prata, suttit orörliga i en stol, varit blinda mm. Jag har varit med dom och badat, jag har skrattat med dom, gråtit med dom, jag har helt klart haft nära nog moderskänslor för dessa underbara människor och önskar dom allt gott dom kan få!
Men visar det sig så att mitt barn kommer vara väldigt skadat och bara ha ett plågsamt liv... Jag vet inte... Jag tror inte jag kommer behålla det. Det låter så fruktansvärt hemskt att säga det, det vet jag, men... Det blir den dagen, mitt beslut.
Och än så länge hoppas jag bara att jag kan bli gravid. Eller jag har varit det en gång föut men gjorde abort (2 år sedan) så jag kan juh bli det. Men det verkar svårare denna gången...
dödade jag diskussionen med mitt långa inlägg?