Unga som längtar efter barn !

JoelsFru, Ingen aing varför de är * på vissa :/

Jag kan inte skriva upp mej på BIM listan än, för jag vet inte riktigt hur jag ska räkna nu iomed att min mens inte kom som den bruka (?) allt är bara bak o fram just nu haha, Men vi ska sexa på utav bara den o hoppas på att de blir en liten

1984, Ja jag får väl göra de

MAJ:

jaj86, 21 år, uddevalla, försök nr 1, bim 14/5
Maja 85, 21 år, handen, försök 1,BIM=18/5
Nettan1, 20 år, upplands väsby, försök 4, BIM 18/5
1984, 22 år, Järna, försök nr 21, BIM 24/5
Niccisen, 23 år, tredje försöket BIM 30/5
Marylicious,20 år,Kungsholmen,BIM= ?
Barngalen, 21 år, Skåne, inväntar sambon, Bim=?

JUNI:

JoelsFru, 21 år, Västerås, försök nr 4, BIM 18/6
MissHellen, 19år, Härnösand, försök 2(men första vet jag inte om jag räkna?) BIM ?

Är de ingen som är nervös för o skaffa barn?

Jag har kommit på mej själv nu! Jag har velat haft barn sedan jag träffade min smabo (för lite mer än 4år sedan) men han har inte velat haft förrän nu, och nu har jag börjat fundera hit o dit (självklart vill jag fortfarande ha barn o jag vet att jag vill ha med min sambo) men ändå känner jag mej "osäker" på nåe sätt?

maja, men om de inte är nåe så vill man ju hällst att mensen ska komma i gång så man kan "börja om", hoppas att de blir ett plus eller att mensen kommer snart

JoelsFru, Jag är skit nerös ja! Satt o läste lite här o de var en fråga om man skulle ta abort om man visste att de var nåe fel på barnet? Om de var nån som prata om DS, då fick jag för mej att mitt barn kanske får de(?!) Hur sjukt är inte derå, jag är inte änns med barn o skulle man älska barnet minde för de? Hua, man blir ju knäpp på bara tanken vilka tankar man har!

Just de, Man kan ju inte "lova" att man ska vara tillsammans hela livet, de vet ingen. Men jag hoppas o tror(!) att vi kommer att bli gammla tillsammans. Men allt ändra o alla ändras!

maja, ja! Jag är mest rädd för att jag inte änns kan få barn(?)

Nej, man kan ju int påverka nått. Så de är bara o gilla läget

maja, Nej jag tror inte häller att jag skulle älska mitt barn mindre. Men om barnet föds med en sjukdom som gör att dom "lider" eller inte får ut nåe av livet? Hur känner man sej som mamma då, helt hjölplös?!

Men de är inte bara kärleken jag tänker på, de är allt annat oxå. Om JAG klara av o vara en bra mamma? Hur de blir med jobb (jag har ju inget fast o känner mej inte redo o plugga/vet inte vad jag vill plugg)? Pengar? Om jag "ångrar" mej när jag är med barn o tänker att jag kanske skulle vänta ett par år till?

Men de är inte så att jag inte vill ha barn, för de är min högsta önskan Men allt bara kommer nu när vi planerar barn!

allt är så skärämmande på nåe sätt, så STORT!

Nej, Ni får inte tro att jag skulle ta abort om jag visste att min barn hade DS, för de skulle jag inte. Jag jobbar extra på en förskola där vi har en tjej med DS o hon är hur go som hällst De är inte de jag mena, utan när jag lästa om de så var de lite av vad dom diskutarade! Jag tror inte att man älskar sitt barn mindre för de, inte alls. Tvärt om kanske?

Maja, Jag tror inte häller att jag kommer o ångra mej, men jag vet inte vad de är som får mej o tänka sånna tankar(?!)
Klart att jag vill skaffa mej en utbildind, men vad, de vet jag inte än. Jag tycker att de är ett stort belut o ta när man inte är säker på vad man vill o ta studielån o "slänga ut" 3½år av mitt liv om de inte känns rätt! Men de är ju vad jag tycker.
Jag sökte ju in dirket efter studenten, kom in o allt. Men när papperna väl kom o jag skulle tacka ja till platsen kännde jag att de inte var jag just då, o därför kännde jag att jag ville lämna platse till nån som värklegen ville ha den.

JoelsFru, du dödade inte diskutionen. Men jag kilade iväg ett tag De var i alla fall därför jag inte svara..

Men ni får inte tro att jag skulle ta bort ett barn "bara för att" dom har en lätt (eller lättare) sjukdom!