vuxen adhd/add!!!

(Ida): Mjaoaeaohmkanske..? Men mitt problem syns inte heller utåt idag, men det gjorde det under hela min ungdom vill jag säga. Folk tror ju inte på mig när jag börjar prata om mina problem. Jag har liksom du kapslat in mig och inte visat något utåt. Däremot så har jag ju hamnat i mycket trubbel p.g.a mina problem, men jag är ju "för intelligent" (?) för att kunna vara sjuk? Så jag menar bara att jag sett andra som har "mindre" (jag kan ju inte veta!) problem än jag som har fått diagnosen, och det gör mig barnsligt avundsjuk (inte missunsam!) och spekulationsbenägen gällande hur deras utredning verkligen gått till och hur mycket deras psykologer verkligen kan. Jag har varit i kontakt med de mest inkomptetenta idioter och måste hela tiden stålsätta mig för eventuell besvikelse. Ibland känns det som att vissa fått det "för" lätt, och att jag fortfarande står i helveteskön och väntar. Ibland är jag en väldigt liten människa.

Kan man få reda på om något gick fel vid förlossningen utan att fråga mamma o pappa eller släkt? Jag har alltid trott att jag höll på att dö. Jag har alltid varit säker på att jag fått en hjärnskada. Fått höra av mamma att jag slutade andas en gång som spädbarn, men att det var hundjävelns fel för att han ylade. Det var för helvete för att han ylade som hon kom in och tittade till mig och skakade om mig. Hunden avlivades. Eh? Kan jag ha fått syrebrist då? Tycker diskussionen som varit kring psd och låg serotoninhalt har varit intressant. Kanske ville jag redan som spädbarn självdö.

I vilket fall som helst, jag har precis varit hos läkaren för en rad riktigt läskiga somatiska problem. Han öppnade munnen och sa "det där är ju tecken på psykisk sinnesstämning, nämligen panikångest". Jag gjorde det klassiska (har läst lite om det nu) och trodde inte på honom. Jag började gråta, svära och reste mig upp och gick. Nu i efterhand inser jag att ja, det kan han ju ha rätt i. Jag är ett vrak.

I vilket fall som helst, panikångest eller ej, jag köper ej att det är mitt psykiska sinnestillstånd som orsakar detta. Jag menar att det är det faktum att hjärtat sänder ut ångestadrenalin helt obefogad, i varje jävla situation i vardagen, som ställer till det för mitt psyke. Det hade varit fan så mycket skönare att höra att det är det fysiska som ställer till det psykiskt. Fan så mycket lättare.

Sorry för mitt babbel. Jag tog en öl. Vill inte tillbaka i gamla vanor, men det lugnade nerverna en smula iallafall. Skitsatansfittjävlakukhelvete. Då har jag haft panikångest sedan jag var spädbarn. Kul att det identifieras nu.

*censureradevulgärasvordomarioändlighet*

Sonen dränker vardagsrummet i vatten han hämtar från badrummet, samt strör solrosfröer i hela lägenheten. Diskon är överfull, kyl, frys och skafferi är fullt av mögliga för gamla och tomma förpackningar. Jag orkar inte ens förflytta mig. Jag har inte ens någon dammsugare. Jag totalt bara skiter i allt nu, nu får det fan gå som det vill.

Jag är ensamstående. Det finns ingen som kan hjälpa. Det skulle vara om jag mutade någon, men hur fan ska man göra det när man inte har en spänn eller aldrig fått chans till ordentlig självförsörjning? Jag har inte en spänn och jag har ingen mat hemma.

Jag har socbidrag fram till skolan börjar, men vi får inget underhåll vilket ändå räknas in, så vi ligger alltså på 1300:- under norm.

Jag hittade ett halvt paket potatissallad i kylen, sonen fick det till middag. Fan vilken bra människa jag är.

För att jag p.g.a rädsla för hur pappan m familj reagerar vägrar uppge hans namn. Vi ska alltså sättas dit dubbelt upp. Tack för tips!

Alltså, jag vet inte om jag har nåt att sälja. Jag har alltid inbillat mig att jag inte har det, eller att inget jag har ändå kan vara utav värde. Det är min vridna bristande självkänsla som går så pass långt. Även om jag har det så vet jag inte hur man marknadsför sig och jag får panik av bara tanken på att organisera hur försäljning ska gå till! Det är väl där problemet sitter. Jag fattar liksom inte nåt!

Tack för alla tips, wellah! Jag mår lite bättre nu till kvällen (mår alltid bättre på kvällen) och ska försöka se till att styra upp något, om det går. Det är lite lättare att både tänka och andas nu, iaf!

plattbränn: Jag kan tyvärr inte ge råd när det gäller relationer. Jag har just påbörjat en, men vi tar det sakta och har inte kommit så långt som att bli sambos eller så än... Men lycka till!

(vissautism): Jag har ju inte diagnosen (känner att jag måste påpeka det hela tiden, tänk om jag liksom inte får den heller?) men jag är iallafall periodare när det gäller det. Ibland har jag perioder när det är sååå viktigt att maten blir bra... Men det faller platt. Jag blir liksom manisk och det är lika obehagligt det. Hur mycket jag än försöker så funkar det inte. En gång i månaden kanske jag och sonen sitter vid middagsbordet, samtidigt, och avnjuter en middag. Då får jag en känsla av att "wow-det är ju såhär det ska va, let's keep it this way" men sen funkar det inte. Så jävla trist. Jag glömmer fan att ge sonen mat... Jag glömmer numera att äta själv också eftersom jag inte använder mat som tröst längre. Så jag både försöker och ger upp... Det är en smal lina att försöka bedöma vad som är rimligt att klara av. (Den frågan jag ställer mig själv mest, dagligen, säkert 200 ggr = "Vad är rimligt i den här situationen?")

Bumbi Mia: Det låter trist att du inte känner dig bekväm med psykologen längre... Jag har samma farhågor när det gäller den kontakt jag ska få. Jag har liksom orimliga "krav" tror jag. Att någon annan ska komma och säga åt mig exakt vad som kommer att fungera. Kanske vissautisms tips är något?

Anonym (vissautism) skrev 2007-07-20 10:17:47 följande:

Jag har försökt, men gett upp. Av någon outgrundlig anledning så får jag ångest av att ens försöka. Jag förstår inte, varför ska det jävlas med mig och skickas ut obehagligt adrenalin i min kropp av att jag gör något som är bra? Jag har alltid upplevt det som att kropp och psyke sätter käppar i mina egna hjul. Jag gör ibland halvhjärtade försök, men rädslan för kraschen när jag gång på gång misslyckas är för stor. Förväntansångest eller nåt, läste jag igår att det kallades. (Har läst mycket om ångest de senaste dagarna.)

Det är lite som olika perioder! En där det går bra och funkar, en där man försöker och klarar det, en där man försöker och inte klarar det och en där man inte ens försöker för att man "ändå inte klarar det". Så går det runt så...