I morgon ska jag på mitt första samtal på Huddinge ang min förlossningsrädsla.
Jag känner mig helt tom. Kommer nästan inte ihåg vad jag känner mig rädd för - fast jag egentligen är mycket medveten om det.
Dessutom så måste jag ta med min dotter då det inte finns någon som kan ta hand om henne. Jag tycker det är okej, men kommer de göra det? Borde jag ringa och berätta läget för dem?
Usch, får ont i magen.
Jag har samtalet då jag är gravid på nytt v30 och har en negativ första förlossning. Min dotter är 1 år och 2 veckor.
Tanken är att gå egenom förlossningen både min första och denna. Jag vill till och från ha ett planerat snitt, men kan tänka mig att föda vaginalt om jag får egenom ett löfte - att inte behöva gå så länge i latensfasen utan i så fall bli igångsatt.
Hade bl.a en mycket lång smärtsam latensfas med 3-30 minuter mellan värkarna i 5 dygn innan jag fick hjälp (induktion efter 1 natts "sömn" på morfin. Kände att de inte tog mig på allvar innan jag ringde och grät.
Jag var helt slut efter förlossningen och önskade att min dotter dog då hon inte andades. Detta är sååå jobbigt att veta att jag kände. Vad kan de göra för att hjälpa mig så det inte blir så här igen? Blev min dotter så medtagen av det långa värkarbetet? Det var hemskt att inte ha henne hos mig, men just då kunde jag inte bry mig mindre.
Hennes huvud var mycket svullet på ena sidan och alla som såg detta (läkare, barnmorskor etc) trodde hon var tagen med sugklocka - är det något fel på mitt bäcken? Föddes själv i säte och hade "problem" med höfterna det första året. Kan de rönta mitt bäcken?
Under värkarna så upplevde jag det som att ligga i en tortyrkammare. De förstod inte min smärta. EDA tog, men det fortsatte att göra ont och EDA värkade inte speciellt länge. Vad kan jag få för bedövning som hjälper?
Jag hade krystvärkar i över 1 timma. Jag förstår att man inte kan korta den här tiden..men det var fruktansvärt.
Jag ÄR rädd för smärtan, men detta är inte skälet till min förlossningsrädsla utan den lååånga latensfasen, att min dotter mådde dåligt och mina hemska tankar de första timmarna.
Dessutom så mådde jag dåligt efter förlossningen. Grät i en månad - flera gånger varje dag. Det blev bättre efter 2 månader, men jag njöt av att vara mamma först när min dotter var 4 månader.
Det kanske låter enkelt, men jag upplever inte det så.
Dessutom:
- låg min dotter i säte - vändningsförsök som lyckades.
- sf måttet slutade växa - dottern var mycket liten, 2590 gram/50 cm lång. De funderade på kejsarsnitt.
- högt blodtryck på slutet - fick gå på kontroller då de trodde det kunde vara havandeskapsförgiftning.
(allt ovan hände samtidigt ett par veckor innan förlossningen)
samt att jag hade smärtsamma, regelbundna sammandragningar från v 20.
Inte en alldeles lätt graviditet och en för mig jobbig förlossning.
Mådde så himla dåligt innan jag skulle iväg till samtalet idag. Letade tusen anledningar att inte åka dit.
Väl där bemöttes jag bra. Jag behövde inte ens vänta utan kom in ett par minuter efter att jag anmält mig. (5-10 minuter INNAN den tid jag fått).
Läkaren var mycket sympatisk och hon förstod vad jag kände. Hon sa att det är upp till mig hur jag vill föda och vilken hjälp jag vill få från dem. Om jag vill bli igångsatt så kan jag välja det eller invänta en naturlig förlossning och sedan avbryta om jag har lång latensfas, genom tex induktion.
Hon öppnade också upp för kejsarsnitt - om det är det jag skulle vilja.
Ang bedövning så kan de sätta dit EDA direkt, testa om den fungerar för att sedan sätta på den på riktigt när/om behovet uppstår.
Hon kommer nu remittera mig till en barnmorska som jag ska prata vidare med. Känns så skönt att bli tagen på allvar!!!