VI har lånat ut bebiskläder till släktingar som visserligen är mycket ordningssamma men det är ju lätt hänt att något glöms någonstans eller så och det får man räkna med. Därför lånar vi inte ut sånt som inte kan ersättas: de första bb-kläderna, saker som min mamma sydde och stickade till sonen innan hon gick bort osv eftersom jag skulle bli väldigt ledsen om de försvann.
Ska man sälja sakerna är det en annan sak, ni sks ju inte få sämre ekonomi för att ni känner att ni måste låna ut istället för att sälja.
Ni kan väl sälja det hon är intresserad av till henne? Det blir ju billigare än om hon ska köpa nytt.
Jag ser hellre att någon inte lånar ut saker till mig än går och oroar sig för att det inte ska komma tillbaka i samma skick. Jag är självklart rädd om det jag lånar men det kan bli fläckar eller något kan försvinna på dagis och det är liksom naturligt slitage.
Jag tycker väl också att man ska ersätta saker som kommer bort i möjligaste mån, kanske inte ett par strumpor men om ett par byxor försvunnit kan man fråga om ägaren vill att man skickar med ett par likvärdiga.
Vi fick låna en kasse barnkläder av sambons kompis kompis som vi knappt känner och det blev jättekonstigt. De kom bara förbi hemma hos oss en eftermiddag och lämnade grejerna så det hade varit otacksamt att säga nej, men ägaren till grejerna påpekade gång på gång hur rädd hennes sambo var att något skulle komma bort. Hallå- varför låna ut då liksom? Behöver jag säga att den där kassen stod i garderoben -oöppnad- tills sonen "växt ur" grejerna och vi kunde lämna tillbaka dem?