HJÄLP!! Hon har två barn, jag har inga. Hur gör man??

Visst är det härligt och läskigt när man känner att det är på allvar?! Jag känner igen känslan, det är nu fem år sedan jag gick in i det förhållande där vi nu är förlovade, sambo, har en 11-månaders son tillsammans, bor i hus där även bonusbarnen bor varannan vecka. Mina bonusgrabbar var 10 och 12 när jag kom in i deras liv, så de var ju äldre. Men det var ändå en oerhört stor omställning när man själv inte haft längre förhållande och absolut inte barn.

Mitt viktigaste "råd" är också att ta det lugnt. Rusa inte in barnens liv. För allas skull. Barnens välmående är viktigast, man måste komma ihåg vilka som är vuxna. Men också för sin egen skull måste man våga lyssna på sig själv och kanske ta ett steg tillbaka ibland, bara för att få andas, få ha det tyst omkring sig eller kunna glo på tv när man vill.

Ta det lugnt med sånt som att flytta ihop. För vår del tog det nästan ett år innan jag ens träffade barnen (föräldrarnas skilsmässa skedde i princip samtidigt med att vi blev kära, så de behövde ta en sak i taget). Vi bodde i olika städer också. Ett drygt år efter att vi blev tillsammans flyttade jag till en egen lägenhet i samma stad, och sedan blev vi sambo ytterligare ett år senare. Under året jag hade egen bostad bodde jag allt oftare med mannen och barnen men vi tog det lugnt och alla fick en chans att vänja sig. Det ÄR knepigt att komma in i en familj, med allt vad den vardagen innebär. Det är bara att acceptera. Bli inte för rädd första gången du bara vill kräkas på allt eller barnen visar att de inte vill ha dig där. Det är bara en sund reaktion.

Om du har hittat kvinnan i ditt liv så är det värt att kämpa och låta det ta tid. Lycka till!

Lycka till med att ta det lugnt. Det är värt att anstränga sig, om man tror på kärleken. Ett förhållande där det finns barn med från start kan verkligen ha en del hinder, men för vår del har det också stärkt oss att det var så pass "svårt" i början. Det blev verkligen allvar direkt, för vi "fick" bara inte strula till detta. (strul var jag annars ganska bra på ). Det är en skön känsla att också märka att man kan göra kloka saker och hantera livet så att barn också får ett bra liv.

En viktig sak till: försök inte att bli en pappa till barnen. Bli en bra vuxen i deras liv, en bonus som kanske kan tillföra något.

Bra att du känner att du har fått stöd av oss som har svarat. Det kan man behöva.

Då så! Då är det bara att köra!