Jag vill faktist ha en tråd för oss som bott i familjehem (tidigare kallat fosterfamilj).
Inte helt fel eller hur?
Jag vet att vi är många! Och att vi kommer med olika erfarenheter!
Själv har jag bott i ett par stycken. Dom flesta bra, en del passade inte mig, och någon enstaka som man undrade hur i helvete dom ens kunde bli godkända.
Kände du att det var din egna familj? Som ett av dom andra barnen, liksom?
Det har varit olika.
1. Jag var så stor när jag placerades första gången. Jag var elva då och precis i för-puberteten. Var ganska bråkig och hade nog lite skev uppfostran sen uppväxten med min mamma.
2. Sen var det hos en kompis och hennes mamma. Hennes mamma var alkholist och vi skötte oss mest själva. Helt ok. 
3.Sen var det ett jourhem med en jätteduktig kvinna som jobbat i många år med det.
4.Sen ett familjehem med en rätt rik och snobbig familj där kände jag mig helt
missanpassad. Det var så stelt och jag fick inte prata om mina problem.
5.Sen blev det en familj som var i stort sett mycket bra. Men jag var väldigt avundsjuk på dom andra barnen för att dom hade en "riktig" familj.
6.Sen ett hem där hon faktist hade 10 barn från olika kommuner i alla åldrar - hon gjorde det rätt och slätt för pengarna. Hon var vidrig. Manipulativ och fruktansvärt snål och bitter.
någon som har nåt tips till en familj som önskar bli det?
Jag vill pusha lite mer för den här tråden...
Om intresse finns?
Speciellt det där att man vill vara som en i familjen... Även fast man kom som "stort" barn.
Och jag tycker också att man ska inte ge upp så lätt. Alldeles för många barn blir flyttade gång efter annan för att det "inte har fungerat."
Det är inte barnet det är "fel" på utan man är så pga sin bakgrund - som vilken människa som helst.