Mitt brev till min mamma

Mina trådar jag har finns på KÄNSLIGA RUMMET :

Relationsproblem :vill bara skriva av mig lite granna .
Misshandel/våld :Liten och rädd-vuxen och rädd .

Här kommer brevet jag skickat till min mamma ;

Hej .

Jag skriver här ett brev , som jag väntat alldeles för länge med att skriva .
Jag har så mycket jag vill få sagt och så mycket frågetecken som bara maler
och maler .
Jag kommer aldrig att kunna känna mig hel med alla dessa frågetecken ,
en del av mig kommer alltid att vara trasig .
Bara du kan ge mig svar , på varför allting har blivit och är så som det är .

Det känns som att du straffat mig och gett mig skulden för att jag kommit
till världen och är den jag är och blivit , att du aldrig tyckt om och älskat mig?
Jag kan aldrig minnas hur mycket jag en försöker att komma ihåg att jag någonsin
hört dig säga att du älskar mig och kramat om mig , jag kan bara minnas dina ord
om hur jobbig jag kunde vara som liten , att din ilska gick över gränserna många gånger
i slag och dylikt .
Att du alltid tyckt mera om min syster gjorde du klart för mig tidigt .
Vad gjorde jag som barn för att förtjäna det ?

Jag vet att du och pappa bråkade mycket , var det p g a mig ?
Att pappa hotade dig med kniv , varför gjorde han det ?
Jag vet att du inte tyckte om pappa och att han gjorde många dumma saker ,
Det känns som att du därför inte tycker om mig heller , att allt var mitt fel .
Jag var många gånger rädd för dig som liten , eftersom du gjorde som du gjorde .
Jag kommer ihåg mycket saker som du säkert tror att jag glömt .

När jag var runt 6 år hände något som påverkat mig under hela mitt liv ,
jag blev utsatt för sexuellt övergrepp under knivhot .
Av en man som bodde i huset bakom oss , medans hans fru satt och tittade på .
Jag var livrädd för han lång tid efter det när jag såg han ute i där vi bodde .
Vet du hur ensam och rädd jag kände mig?
Jag sa till dig någon gång att något hände mig som liten , och undrade då om du nån
gång märkte att något var fel , men du svarade bara kortfattat precis som att du antingen inte brydde dig eller visste du ?
Man brukar som mamma vad jag vet känna på sig när det gäller ens barn att det är något som är fel
när det är det .
Men det är väl olika antar jag .

När jag flyttade till pappa så kanske du tyckte att det var skönt att bli av med mig ?
Eftersom du lämnade mig där utan trygghet och säkerhet .
Jag hade ingen som kollade vart jag var och hade ingen tidspassning till varken det ena eller andra .
Eftersom pappa drack mycket , så gick oftast pengarna han fick varje månad
till alkohol , där fick jag sitta utan mat många gånger och bara hoppas på att maten i skolan
gick att äta .
Jag själv började dricka alkohol när jag var runt 11 år , kom bakfull till skolan i femte klass ,
började röka och dricka ännu mera , så fort man hade helg eller lov .
Alkohol var ju inte så svårt att få tag i , det fanns ju folk i vårat område som langade även till såna små som vi .

Varför fanns du inte där och räddade mig ?
Du var min mamma .
Var det inte ett tillräckligt rop på hjälp ?
Kanske hade jag hittats död i en hörna någonstans om det hade velat sig illa ,
men det hade kanske vart lika bra , för jag har aldrig känt mig älskad och jag har aldrig känt mig tillhörd någon , bara känt mig som någon slagpåse som ska passa upp till alla andra och göra
så som dom vill och behagar , alltid passa sig för vad man säger för att andra inte ska bli upprörda
eller ta illa vid sig .
Jag vet att min pappa älskade mig men det var inte tillräckligt för mig .
Man behöver kärlek och trygghet , man behöver någon som visar vad som är rätt och fel .
Jag har själv två barn som du vet och jag älskar dom så oerhört mycket och skulle aldrig byta
ut dom för något annat och heller aldrig vrida tillbaka tiden då jag inte hade några barn .
Det går aldrig en dag utan att jag kramar om dom och säger hur mycket jag älskar dom ,
dom är mitt allt dom är mitt liv .

Jag kommer alltid att finnas där för dom så länge jag lever oavsett vad det gäller .
Att få glädjas att finnas där när/om dom får barn , kanske gifter sig , med mera .
Att vara en förälder är något man är och också väljer att bli för resten av sitt liv .

Jag har svårt att förstå varför du var som du var och är som du är .
Jag trodde eller hoppades att din och min relation skulle få en ny chans då jag själv fick
barn men du är inte intresserad av dom heller , det kommer jag heller aldrig kunna förstå .
Dina barnbarn har inte gjort dig något ont ,
Dom undrar ibland vart deras mormor är , varför du aldrig hälsar på eller träffar dom .
Vi bor tio minuters gångväg från varann .
Bara du kan svara på det eftersom det är du som gjort det valet , redan från min tid som liten .

Jag skriver ej detta till dig för att du ska tycka synd om mig , jag vill få ur mig min besvikelse
och min sorg över att min mamma aldrig varit min mamma med kärlek och ömhet .
Bara en mamma i ord ?.

Jag hoppas att du och jag någon gång på tu man hand skall
kunna prata igenom allt som varit , även om det känns svårt och jobbigt .
En dag blir det för sent .

Om du ej vill vara en del av vårat liv så får det vara så ,
men då vill jag gärna veta vad som får dig att vilja ha det så .

Jag vill leva resten av mitt liv utan bitterhet och ledsamhet ,
Vill ej längre leva fasthållen i det förflutna ,
vilket jag nu bestämt mig för att inte längre göra .

M v h

?..