Det blev ett rätt långt svar det här...
Det har så länge jag har läst trådar här på familjeliv funnits ett ganska stort antal som handlar om det motsatta, alltså skrivet ur din sambos synvinkel. Det verkar sannerligen inte vara lätt att vara varken den ena eller den andra i en sån här situation, jag har själv varit i sitsen din sambo är i, så jag kan bara uttala mig om det...
Jag vet att jag kände lite likadant, jag ville vara alltings medelpunkt när jag var gravid, det var lite jobbigt att inte ens då få vara nr 1 för min sambo. Jag tror kanske det hör till att känna så när man är gravid för första gången det är en så stor grej, det känns som allt för en själv kretsar kring det om du förstår.
När det sen inte är samma sak för den man delar det med, när du redan har varit med om det här, och när du lägger en massa tid och uppmärksamhet på din dotter (vilket du såklart skall göra, missförstå mig inte!!!) så kan man känna sig lite bortglömd, även fast det inte är så.
För mig var det i allafall viktigt att min sambo gav mig massa uppmärksamhet de veckor hans dotter inte var här. Självklart de veckor hon var här också, men då måste ju hon komma först och så är det...
Så skäm bort henne lite de veckor ni är själva. Köp hem något gott eller hyr en film hon gillar, ge massage, tala om 1000 ggr om dagen hur magiskt du tycker att det är, prata med magen, köp någon babypryl typ kläder eller något och kom hem med... Allt sånt! Fast man vet att det är fel så jämför man sig, tänker att "förra gången han var med om det här var det säkert mycket bättre, hur skall det kunna vara lika häftigt för honom som för mig när det inte är första gången o.s.v.". Gör allt du kan för att dela den här magin med henne!
Jag vet inte om ni kan göra så att ni har storasyster några nätter extra hos mamman när er bebis är född, att hon kanske är hos er under dagen bara? För mig hade det varit guld värt om min sambo och hans ex hade kunnat gå med på det.
Att bara landa i att vara mamma "på riktigt" är en så stor grej så det går ju inte att beskriva. Att vara bonusmamma till någon annans barn är en helt annan grej än att föda barn och bli mamma, i allafall förmig!
Hos oss kom vi hem dagen innan min bonusdotter skulle till oss och det hade varit så skönt att bara få smälta allting och bara vara själva lite mer första dagarna. Självklart ville jag att storasyrran skulle vara här, men det var tufft att vara nybliven mamma, alla hormoner, man är rätt omtöcknad, trött, fysiskt "skadad" o.s.v. och jag ville bara ha några dagars lugn och ro för att landa i det hela.
För oss blev det väldigt fel att min sambo inte kunde köpa det och förstå det, oavsett hur mycket jag älskar honom så kommer det där alltid finnas kvar, att han inte kunde be sitt ex ha dottern 2-3 dagar extra. Vad är 2-3 dagar av ett liv om det hade kunnat ge mig en grundtrygghet i att ha blivit mamma, att han hade kunnat ge mig 100% uppmärksamhet under några dagar? Och självklart att hade storasyrran fått vara här under delar av dagarna och vara med!
Kan tillägga att vi skulle ha hans dotter i princip hela jullovet och en massa extra dagar, så det var bara de dagar då vi precis var hemkomna från BB det handlade om.
Istället blev det så att han använde sina pappadagar till att hitta på skojiga saker med sin dotter på jullovet och jag och den nyfödda var hemma själva och klarade oss bäst vi kunde just då, och jag var grymt bitter på honom. Jag kände mig så bortglömd och trodde att det alltid skulle vara så här, att han gav sin första dotter all uppmärksamhet då hon var här och jag och lilltjejen var några slags andra klassens familjemedlemmar. Efteråt har ju han berättat att han vände ut och in på sig för att ingen skulle känna sig bortglömd, jag ville ha lugn och ro och sova och då tog han med stora tjejen ut på saker, med resultatet att jag kände det som att han sket i mig och inte brydde sig om vår nyfödda, bara sin stora tjej.
Det tog ett tag innan det här gick över, och för mig blev det en känslig punkt, att han inte skulle behandla dem lika. Att han t.ex. skulle fortsätta jobba lite senare de veckor hans stora dotter inte var här (då var det ju bara jag och lilltjejen hemma liksom, och oss träffade han ju ändå).
Jag förstår honom mer nu sen jag själv är förälder, hur svårt det måste vara att ha ett barn sen tidigare och få ett halvsyskon, hur mycket man måste ta hänsyn till, hur många människors känslor som spelar in i alla beslut man tar. Det är inte en avundsvärd situation.
Jag tror i allafall du skulle tjäna på (eftersom jag känner igen vår situation som väldigt lik det du beskriver) att ösa uppmärksamhet och bekräftelse över din sambo så ofta och så mycket du kan. Och om ni kan ha lite ensamtid direkt efter BB när man är så känslig och allt är så rörigt så är det ett hett tips från mig, tänk på att allt det du redan varit med om blir en helt ny värld för henne!
Lycka till, du verkar vara en omtänksam person som vill det bästa!
