Hur många av er som tycker det är så självklart att adoptera bort till homopar är själva uppfödda i avsaknad av en könsrepresentant?
Jag menar så att ni vet hur avsaknaden av en manligeller kvinnlig föräldraförebild är?
Boken "Män är från mars och kvinnor från venus" brukar rekommenderas i bland på diskusarna. Utifrån den rekommendationen kan man anta att dom flesta är överens om att det finns betydande könskillnader i personlighet. Annars skulle boken av John Gray knappast vara storsäljare.
Jag är uppfödd med ensamstående förälder och det är först sent i vuxen ålder jag insett hur mycket jag saknade en manlig förebild och hur lång tid det tagit att "reparera" detta. Visst, att min morfar fanns tillgänglig och andra bekanta gjorde sitt till, men inte tillräckligt känner jag.
Jag saknade verkligen närvaron av en pappa och man!
Utifrån egen erfarenhet blir alltså svaret:
I möjligaste mån en förälder av varje kön!
(Sen förstår jag väl att det finns dåliga föräldrar där den ene är man och den andre kvinna såväl som att det skulle kunna finnas två av samma kön som kan vara bra föräldrar)
Många blandar ihop två saker; nämligen den sexuella läggningen såsom problem i barnuppfostran - och de könsROLLER och PERSONLIGHETER som behövs för att en människa skall bli komplett.
Om man separerar dessa frågor förstår man att det inte är diskriminering när jag svarar att rent generellt motsätter jag mig homoadoption.
Ja, inte som jag kände mig de första 25 åren av mitt liv i alla fall.
Tack Far2three.
----
Om man "Molnet" har som huvudtes i sitt resonemang att det inte finns några skillnader mellan könen överhuvudtaget (mer än fysiska attribut) blir diskussionen ganska meningslös och jag föredrar att inte gå i polemik med sådana personer eftersom det bara tar onödig tid.
Min tes är måhända lika inskränkt, fast på sitt sätt, för jag tror att olikheterna finns grundade genetiskt och förstärks genom uppfostran vilket inte alls behöver vara något problem man måste släta ut.
I min föreställningsvärld kompletterar och berkikar istället könens små olikheter varandra både tanke och handling. Det är också det lilla spänningsfält som gör att det pirrar i magen när man går på sin första dejt, eller sen när man ser på sin underbara hustru. Hon är min andra "halva" på något sätt.
Det är båda dessa sidor jag av egen erfarenhet menar behövs i komplett uppfostran, men det behöver naturligtvis inte vara den enda avgörande faktorn för om ett barn skall bli harmoniskt.
Intressant att läsa den här tråden. Om vi bortser från sakfrågan ett ögonblick så slås man av en sak i vår svenska mentalitet:
Man SKA tycka att det är normalt att vara homosexuell - annars utsätter man per automatik denna grupp för diskriminering.
Man SKA gilla svensk invandrar/flyktingpolitik och absolut inte tala om nysvenskars överrepresentation i brott - annars är man rasist.
Finns massor av samhällsnormer som uppstått ur politisk hjärntvätt och nu blivit så starka att:
- man inte FÅR ha en avvikande åsikt längre
- många felaktigt gör den automatiska kopplingen i exemplen ovan
Undrar vem som är mest inskränkt egentligen?
Pamela 11:58
Vad bra. Då är vi överens. Det var ju precis det jag menade med det jag skrev.
När argumenten är slut tar känslorna över.
Kan vi slippa att moderatorer själva skriver "förbannad utav helvette" så blir debatten trevligare.
Tar risken att få en egen anmälan för felplacerat orelevant innehåll. Tycker nämligen det kan vara lärorikt för alla att på plats, här i tråden, bli påminda om hur det kan bli när humöret har tagit överhand.
Jag har mest problematiserat, vinklat och vänt lite på frågan.
Dags att säga vad jag tycker och det blir nästan ett citat ev ett tidigare inlägg:
Allt annat lika väljer jag det heterosexuella paret.
Men väljer självklart ett kärleksfullt homopar före ett hetero med problem av något slag.
Problemet är att ALLA inlägg här bygger på fördomar(!)
Inte en enda av oss (inklusive mig själv) har kunnat referera till någon longitudinell studie där barn jämförts på ett vetenskapligt sätt i syfte att klargöra vilka effekter olika familjekonstellationer har på uppfostran.
Funnes en sådan skulle jag rätta mig efter den (även om forskare också har fel ibland)
Brodsmulan:
Intressant belysning du gör! Det är ju så att undertecknad och andra motståndare faktiskt är med och skapar det klimat och samhällskultur som leder till att någon betraktas som avvikande.
Ett tankeexperiment: Vore 95% av befolkningen homosexuella så skulle med säkerhet de 5% med heteroföräldrar känna stort utanförskap.
Kanske rentav de 95% i demokratins anda röstar igenom en lag att heteropar inte skall få skaffa barn, utan alla barn skall bli till genom kloning hos "rättroende". En omvänd diskriminering.
I vilket fall är DEN frågan helt separat från frågan hur stor betydelse kombinatiionen manlig+kvinnlig förebild har under uppväxten. Det som egentligen har störst relevans för TS frågeställning.
Dom som inte tror att det finns någon medfödd könskillnad alls, har naturligtvis inget avstamp för en sådan debatt överhuvudtaget. Dessa kan kanske bidra med följande vetenskapliga försök för att bringa visshet i frågan:
- Tag 1000 barn av varierande kön.
- Se till att ingen bias finns avseende förmedlade könsroller (svårt).
- Ge sedan alla barnen en docka och en leksaksbil och kontrollera utfallet.
Jag har förutfattade meningar om utfallet ;) Men så är jag ju gammalmodig precis som Far2three
Fatima & Gravid och lycklig:
Stå på er! Ni har lika stor rätt som alla andra att definiera vad ni tycker är normalt. Det finns ingen naturlag i fysikböckerna som säger att "homosexualitet ÄR normalt" som Yiskah skriver.
Själv har jag vuxit upp utan fadersgestalt och det är först i vuxen ålder jag insett hur mycket jag saknade en manlig förebild i min barndom, trots att manliga släktingar och bekanta fanns till hands.
Den erfarenheten kan ingen ta ifrån mig hur gärna dom än vill.
Så jag vet vad jag tycker om homoadoption.
Många här fokuserar bara på frågan om homosexualitet är naturligt. Andra om analsex är naturligt. (finns massor av heteros som utövar det flitigt så jag förstår inte ens kopplingen)
Vad som är relevant i sammanhanget, och huvudfrågan, är väl:
Hur påverkas ett barns uppväxt i olika familjekonstellationer?
Det närmaste några kommit är huruvida risken är stor att man skulle retas om man råkar bo på en mindre ort.
Ingen kan ta ifrån mig min självupplevda känsla av att saknat en fadersgestalt under min uppväxt (Idag 00:12 - NR: 2248821).
Tesen bygger naturligtvis på att det finns könsliga skillnader i sättet att betrakta världen, uppträda o s v. och att dessa egenskaper kompletterar varandra i ett barns uppfostran.
Tror man inte den skillnaden finns rent genetiskt utan är inlärd så kan frågan reduceras till att bryta könsrollarna, så är allt annat lika och homobarn får en precis lika allsidig uppväxt som heterobarn.
Good point fatima!
Kanske hade pojken i TV-dokumentären något i sina gener som gjorde att han ändå inte kunde uppfostras till flicka, även om Pamela m fl inte tror att det förhåller sig så.
Klart att både manligt och kvinnligt kompletterar varandra på en harmoniskt sätt. Detta OAVSETT om det är inlärda roller eller genetiskt.
Gravid & Lycklig
Hanne
Välkommen i gänget! Jag har gått i polemik med vissa skribenter på den här tråden innan och noterat samma sak som er. Idag är det onormalt att vara "normal" och man måste ha fler(!) förklaringar när man tycker något som inte är poilitiskt korrekt. Genast ropar någon diskriminering eller konstaterar att man är 40 fyllda och fylld av stenålderstankar. Hå hå ja ja.
Jag är själv uppväxt utan fadersgestalt och vet vad jag pratar om. Manligt och kvinnligt kompletterar varandra på ett fint sätt. Den erfarenheten kan ingen ta ifrån mig.
Så ni som är för homoadoption börja nu i rätt ände då:
1. Genomför en vetenskaplig undersökning som bevisar att det inte finns några som helst genetiska förklaringar till skillander i kvinnors och mäns personligheter, utan att allt kan förklaras med inlärda roller.
2. Arbeta politiskt för att sprida denna nya kunskap och vilka konsekvenser den har för synen kvinnligt/manligt och att ni har åsikten att rollerna bör avskaffas genom en annan undervisning, uppfostran o s v.
När/om detta låter sig göras har jag inga som helst problem med homoadoption. Tills dess vidmaktåller jag med samma envishet som tidigare:
Manligt och kvinnligt kompletterar varandra på ett harmoniskt sätt i uppfostran och det räcker inte med att homoparet har kompisar av den andra sorten.
(sen finns det alltid lägen där skilsmässor dödsfall o s v tvingar fram en ensidighet, men det är en annan, icke vald, situation)