Bråkar gör ju de flesta bland, även vi. Men jag får så grymt dåligt samvete när vi ha grälat framför barnen. Min äldsta är snart 2 ½ och hon blir såklart ledsen. Jag brukar sätta mig ner med henne och förklara att mamma o pappa inte är arga på henne, men min sambo tar aldrig den diskussionen med henne.
Hur gör ni andra? Det bästa vore ju att ta grälet när barnen sover, men det är inte alltid lätt att planera sånt.
Ni kankse bör fundera över era gräl tekniker om det gör barnen ledsna. Ibland händer det att vi grälar, men vi håller det på en låg nivå (skriker inte, gråter inte :) osv) och barnen tar diskussionerna bra.
Varför bråka inför barnen. Kan det inte vänta tills senare då de inte är i närheten.
Jag ser inte det alls konstigt att man grälar inför barnen och tror t o m att det är bra att göra. Barn kan dels inte växa upp i en miljö där man har exakt likadana åsikter och sedan känner barnen på sig om det är något i luften om man väntar med grälet och då blir det väldig lustig känsla för barnen.
Däremot bör ni kanske tänka på hur ni grälar. Om det gör ert barn ledsen så kanske ni får ändra sättet att gräla på. Man kan gräla med nästn normalt röstläge och göra det lugnt och sansat. Då tror jag inte heller att barnen blir ledsna, våra barn blir det inte.
oavsett hur man grälar så brukar barn fatta att mamma och pappa är osams.
De märker sådant mycket bättre än vad man tror.
De lär sig också om vad som den ena eller andra säger som får parten att reagera.
Men om man kan hålla det på normal nivå dvs inte skrika eller sånt så tror jag inte att barn tar skada utav detta.
De lär sig vad som man inte får säga till varandra i en relation.
Vad som sårar och vad som sedan sägs för att bli sams.
Det viktiga är att om barnen har hört då man grälar så lär de sig att man kan faktikst gräla, vara osams, ha en liten konfllikt hemma men att man blir sams igen.
Jag var uppväxt med två föräldrar, de visade att de var osams och blev sams igen och hade det bra.
Min fd var uppväxt med bara sin pappa, hans mamma fanns inte ens med i bilde från det han var 4 år.
han kunde aldrig diskutera, han var konflikträdd, kunde inte reda ut något utan bara sa saker utan hinder som fortsatte att såra och inget blev någonsin löst.
jag ville bara reda ut saken men det blev tillslut med hans sätt att diskutera tusen saker att prata om.
Så jag tror absolut att barnen visst kan lyssna.
Man bråkar, alla bråkar, helt naturligt, även barnen bråkar.
man blir sams igen, man kramas och är glad med varandra.
Barnen lär sig att förlåta och glömma.
Man går vidare med livet och gör det som hade tänkt, barnen lär sig att lägga saker bakom sig.
Men det får inte ta flera dagar innan man kommer till att bli sams.
För barnens skulle måste man visa att man bråkar men det går ganska snabbt över.
Som jag brukar säga, sedan kommer barnen att ha hur man löser problem inpräntat och de kommer själva att kunna lösa allt på ett bättre sätt än om de aldrig upplevt detta.
kan bara säga att det inte är alla som växer upp med bara en förälder som har det som min fd hade, ofta har man då föräldara som man kan bråka med, vänenr eller andra.. och barnen ser då att man blir sams i alla fall.
Min fd var ett väldigt speciellt fall men han kunde i alla fall inte detta och jag tror att det hade mycket med hans uppväxt att göra.
Även om vi nu spearerat så vill jag ha en normal föräldrarelation med han så att barnen kan se mamma och pappa sams även om vi bor på varsitt håll, vi kan vara osams och bli sams ändå.. som den grundläggande principen.
Oj det vart långt men hoppas att det gav dig lite svar.
bonnieloveskim: klokt skrivet.
Men det är ju så som du och andra också skriver att det handlar om att hålla grälen på en bra nivå.
Men ibland är det svårt att vara lugn och sansad... vi är ju alla mänskliga ellerhur.
Det är inte väldens lättaste sak att hålla det på en normal nivå.
Känn dig/er inte dålig/a om ni råkar skrika iblnad.
Man kan fakiskt vara mycket arg oxå och det är inget fel att iblnad visa sina känslor.
Men som sagt, bara man sedan lugnar ner sig och blir sams.
Barnet måste ju oxå tillåtas visa sina känslor, och det är ju mer ofta att detta blir i skrik det med.
Precis.. man ska tänka på VAD man skriker ut.
Inte skrika "dumma du" eller "djälva idiot".
Bättre skrika "ja men det har jag ju gjort ju"
Man ska höja rösten/skrika ut det som man vill poängtera.
Man bör överhuvudtaget inte säga dumma saker till varandra i en diskution/konflikt.
Språkträning är jättebra.
Men skulle man nu skrika "dumma du" så kan man ju snabbt finna sig i att det var dumt sagt och visa att "förlåt, man ska inte säga så"
Ett bra sätt när man börjar komma in i att säga dumma saker/formulera sig dumt är att man säger till varandra att nu bakcar vi en bit och formulerar om oss.
Eller ber din sambo att formulera om sig så att det blir bättre.
Språktränigen och konflikhanteringen blir bättre om du kombinerar dessa.
Dessutom så blir du/ni bättre på att formulera er och framföra det ni verkligen tycker och tänker och då blir det ett sanbbare avslut oxå.
Barnen lär sig oxå då att man måste formulera sig på ett bra sätt och att det är viktigt HUR man uttrycker sig och HUR man formulerar sig.
Man kan säga kärring både kärleksfullt och elakt.
Man kan även säga "din lilla dummer" kärleksfullt.
Tonfallet och situationen är alltså jätteviktigt.
Enligt mig är det skillnad på att bråka och vara oense. Jag är uppväxt med föräldrar som ofta bråkade. Det är inte kul! Jag var ofta orolig. Man behöver inte skrika till varandra, precis som många skrivit. Som barn tar man många gånger på sig föräldrarnas problem, vill lösa dem eller bara mår dåligt. Jag är märkt för livet när det gäller mina föräldrars bråk. Se till att inte märka era barn. Gräla med förnuft! Klart ni ska visa era barn att ni kan vara oense. Att ni inte tycker och tänker likadant i allt. Det är bara nyttigt. Men att gräla så att barnen tar på sig en massa är inte bra för dem. Sätt er ner och diskutera hur ni "vill gräla" så att ni är överens när det väl hettar till.