begraver min pappa, barnens morfar på fredag
Pappa gick bort i cancer förra söndagen, det är begravning nu på fredag. Jag har skrivit ett minnestal (med lite hjälp från olika håll på nätet oxå). Men jag vet inte om jag orkar hålla det själv eller inte, vet att jag inte borde pressa mig själv men vill verkligen.
"Älskade pappa. Vi visste att denna dag skulle komma, ändå var vi inte förberedda. Tillvaron blir tung; allt annat blir oväsentligt. Det är lätt att se livet i svart, men för allas vår skull bör vi försöka hitta den strimma av ljus som ändå finns. Du lämnade ju så mycket efter sig, så många vackra spår.
Dagen då du dog, är inte dagen vi förlorade en far. Pappa finns inom oss. Våra blodsband löper vidare. Hans uttryckssätt är en del av våra. Hans varma sätt att vara finns kvar. Hans kärlek och generositet, hans fasta hand, all den trygghet som han har givit, alla skratt som vi har delat, allting har vi kvar inombords. Det är inte lätt att förlora något så allomfattande stort som en far. Saknaden är för evig. Må så vara. Vi är tacksamma över vår far, över allt han gjort för oss och över allt som varit.
Pappa, kanske hör Du oss nu, kanske inte: vi saknar Dig oerhört, som familjemedlem och vän. Du, pappa, var en varm och generös person. Just därför vet vi att Du hellre vill se oss le åt minnena av Dig, än att vi låter vår tillvaro mörkläggas. Du älskade att leva. Du såg ljust på livet. Du skulle ha sagt: det bästa Ni kan göra för mig är att gå i samma fotspår.
När det känns som värst, och när det värker som mest i själen, kan det hjälpa att tänka att döden inte behöver vara slutet på allt. Ingen kan förutspå framtiden, och ingen vet vad som händer efter det här livet. I den tanken finns det faktiskt lite hopp. Kanske kommer vi att ses någon annanstans, någon annan gång. Och kanske står du redan nu på en strand, vid ett hav i en annan värld, där solen just håller på att gå upp.
Vi vet att du var stolt över oss. Vi var, och är stolta över att få ha haft dig som vår pappa. Om vi hade fått välja hade du funnits hos oss många år till. Tänk om det kunde ske som Tuva säger, att när du blir frisk så trillar du ner från himlen igen. Eller om vi kan göra som Emils förslag, ta ett stort flygplan och hämta ner dig igen.
Dystra tankar föds denna dystra dag, och så skall det givetvis få lov att vara. Men ? är det inte nu, när sorgen är som tyngst och saknaden som störst, som vi bör försöka väva in leenden i tillvaron? Jo, vi tror det! Det kanske viktigaste av allt: pappa skulle vilja att vi torkade tårarna, accepterade faktum och gick vidare med våra liv.
Du kommer alltid att leva i våra hjärtan och finnas med oss varje dag, varje timma, varje minut. Vår kärlek till dig är gränslös, och så kan inte heller döden skilja oss åt. Du kommer för alltid att vara en del av oss, i våra gener. Du finns i Emil och Tuva, och när de blir vuxna och får barn i sin tur, så kommer du att leva vidare genom dem. Du tar aldrig slut utan finns med oss idag, imorgon, för evigt. Men- vi saknar dig."