Gravid med 2:an och vet inte riktigt om det känns bra...

Du är helt normal.

Tror att det är en ganska vanlig reaktion; har hört flera som berättat om liknande reaktioner när de fått reda på att de är gravida med 2:an.

En av mina vänner började gråta när hon testade positivt, bland annat, och hon är troligen den mest sunda och normala människa jag känner.

Vad gäller farhågorna att du inte ska orka två; så tänkte jag med. Graviditeten (tvåan) var hemsk med enorm trötthet och ett ständigt illamående. Där och då var jag ytterst tveksam till hur jag skulle mäkta med två barn. Samtidigt hade jag ständigt dåligt samvete över att min förstfödde hade en trött och sur mamma som inte orkade vara som vanligt. Men det har gått jättebra och jag upplever inte två som jobbigare än ett. Snarare tvärtom.

Det kommer gå bra, ska du se. Tillåt dig själv att ha de känslor du har och försök ge dig själv lite utrymme. Det är ju trots allt en omställning att vänta syskon, lika mycket som att vänta det första barnet.

Tack för ditt svar, vad snäll du verkar vara... Det är faktiskt skönare än man kan tro att få höra att man är normal och att andra tänkt likadant...

Tack

Fler som har funderingar kring detta?

känner igen det där. jag hade mycket såna känslor och ångest inför barn nr2. (min 1a var 2,5år när 2a kom)
kände mig orolig inför det kommande.
men kan säga att det släppte när nr2 föddes och allt har gått såå bra. barn1 är jätteglad i sitt syskon och vi gör ju vårat bästa man kan för att nr1 inte ska känna sig utanför.

ts: kunde varit jag som skrivit trådstarten! har nyligen plussat, en oplanerad graviditet om man nu kan säga det när man använder avbrutet som preventivmedel
Har inte alls kännt mig glad, varit jättetrött, illamående och känner oxå dåligt samvete mot vår lilla tjej, hon kommer vara 22 mån när den andra föds.
känner mig dålig och knäpp som inte är glad men hade vi fått välja så hade vi väntat till efter sommaren. men nu är vi liksom utvalda så då går ju inte det.
Känner oxå att nu har vi klarat så mkt med lillan och nu ska vi börja om igen! klara allt igen, men med ett större barn vid sidan om.
Tror oxå det kommer bli bra, och känslorna kommer väl lägga sig på plats snart. såg faktiskt den lill* på vul idag och då kände jag lycka och blev gråtmild, men har fortfarande dåligt samvete och är orolig för att jag inte pratar om det hela tiden och är superglad.
Så jag tycker då inte att du är konstig

Tack för era svar. Verkar vanligare än man kan tro att känna så här. Skönt o höra att det blir bra ändå. Ska också på vul snart och försöker vänta med att berätta tills efter det.

*puffar upp igen...* Känns ff inte helt bra... Ibland känner jag mig förväntansfull, men oftast känner jag typ ingenting för denna graviditet. Ska på vul idag och hoppas på att få lite mer positiva känslor. Är det kanske bara så att det inte är samma sak att vänta 2:an som det var med 1:an...?

Jag är också gravid med 2:an (oplanerat), och känner precis samma sak. Jag ORKAR inte vara glad, min stackars man gläds just nu mycket mer än vad jag gör Detta gör att jag får dåligt samvete, och att jag mår ännu sämre. Jag tänker mest på hur jobbigt allt är/ska bli, och har jättesvårt att se de positiva aspekterna av ett barn till. Känner mig verkligen hemsk

Jag plussade i april. Det var oplanerat (ja, vi använde p-medel och dagen-efter-piller) och jag fick panik. Jag vill inte ha ett syskon än på ett bra tag. Så jag gjorde abort i v 7.

Ibland undrar jag om jag någonsin kommer vilja ha fler barn? Jag blev oplanerat gravid (ja, det var p-medel då också) med nummer ett, så jag har aldrig längtat efter eller planerat för att få barn.

jag är med dig totalt, sitter i samma sits och har storgråtit över att jag tror att jag inte kan älska något barn lika mycket som ettan!!

(undrar?) Jag räknade inte med att det skulle ta sig på första försöket eftersom det tog så lång tid sist, men vi var glada över tanken att skaffa barn. Om jag inte hade blivi gravid så tror jag att jag hade blivit ganska besviken och längtat till nästa gång det var dags att försöka igen, vilket kanske hade varit bra.
Nu är jag som sagt jätte-trött och humörstyrd och lättrörd och känner mig inte alls på topp. Det är nog svårt att glädja sig riktigt då...

Var på vul igår och det var faktiskt riktigt kul! Jag blev jätte-glad när jag såg den lille och det kändes faktiskt riktigt roligt att vara gravid för en stund!

Vi plussade i februari, vår son var då 6 månader. Vi hade planerat det, men trodde dumt nog inte att det skulle ta sig så fort... Första två-tre månaderna kände jag mig väldigt dubbel och kunde inte riktigt glädjas, var mest orolig och nervös. Nu (i vecka 25) känns det jättebra och jag längtar verkligen efter det lilla pyret. Tog helt enkelt lite tid för mig att vänja mig...

hahaha jag kände likadant. vår dotter va ca 8 mån när vi plussade. trodde inte heller att det skulle gå så fort att bli gravid igen. men när det hade lagt sig så var lyckan enorm.
så nu har vi två små prinsessor en på 18 månader å en liten på 3 veckor. det är helt underbart. å tänk viken otrolig glädje de kommer att ha av varandra sen när de blir lite äldre.

Lycka till!! det kommer att bli jättebra!!

Ps man älskar verkligen båda lika mycke å man har tid för båda barnen! inte på samma sätt kanske men man får hitta på andra saker med den stora. vi brukar titta i böcker eller titta på film när jag ammar så hon får vara med. då känner hon ju sig delaktig oxå. så det är inga problem att få en till.
Ds

Du är inte ensam om att känna så. Här är en till. 

Tack alla snälla för era svar. Det känns verkligen skönt att få höra att fler känt likadant och att det blivit bra ändå.

Tack!

jag var 2 månader när min mamma blev gravid med bror! det ni ;)