Fler än jag som inte tycker det här med familj och barn inte är särskilt roligt? Har varit pappa i mer än 1år nu men tycker mest det är jobbigt. Visst det är kul ibland och jag älskar min unge men hade ändå hellre varit fri. Tips och ideér någon?
Lustigt själv känner jag att jag insett vad meningen med livet är numera. Då har jag ändå två styckna snart 1,5 åringar hemma. 
Visst kan man faktiskt ibland känna att man skulle vilja ha det som innan med frihet och ledig tid, för att inte nämna ekonomi 
men allt som allt är jag tokigt nöjd med att vara pappa til mina två små illbattingar.
Som enda tips kan jag bara säga att vad du än gör så gör inte ditt barn helt utan pappa. Håll kontakten och ta ansvar när det behövs och ställ upp. Du kommer få igen det flera gånger om när han/hon blir äldre.
Jag tror att detta är en mognadsfråga. Det fanns en tid då kompisar, aktiviteter och "frihet" var det viktigaste här i världen, likt meningen med livet. Den tiden vill jag verkligen inte ha ogjord men den övergick till en känsla av, tja, tomhet, att detta inte var tillräckligt i livet, att det saknades något annat.
Det liksom mognade fram över en lång tid och känslan var att jag faktiskt kunde ha avvarat mig den där festen, att vänner/kompisar blev ointressanta att umgås med, och så vidare. Många små tecken om att något höll på att förändras inom mig. Det som tidigare var roligt blev nu blekt.
När Hilton kom så fick jag många svar på mina funderingar, liksom en aha upplevelse att det var nästa generation som hade saknats i mitt liv. Jag hade vuxit upp, jag var inte tonåring längre (starkt att vid 35 bast inse detta, eller...?)
Jag har ofta funderat över ifall jag "blivit gravid" 10 år tidigare. Jag är säker på att Hilton mer hade varit i vägen i mitt mentala liv, att jag blivit rejält rörelseförhindrad och fastlåst från att göra alla de spännande saker som jag då ville uppleva. Men jag har även kommit fram till att mognadsprocessen inom mig förr eller senare skulle kommit igång, som en naturlig del av en människas utveckling, och i så fall hade jag uppskattat mitt barn först senare, typ som 5-åring eller liknande.
Tips och råd? Tja, använd den lille som lockbete till att byta umgängeskrets, skaffa nya vänner med jämnåriga barn helt enkelt. Det är svårt att tro att man kan fortsätta livet som tidigare, att umgås med samma vänner, gå ut lika ofta, osv. Det finns föräldrar med samma intressen som Du, det gäller bara att hitta dem.
Vad Du än gör, se till att Du aldrig helt kapar kontakten med dina barn, även vid skilsmässa eller liknande. Du kommer en dag vilja se dem växa upp.
HALLÅ!!
jag är pappa till tre små fina barn!!
Det första året är ju det svåraste spec om det är det första!
allt handlar om att bygga om allt man känner till sen tidigare.
Typ att man kan feste, sova, mysa med tjejen och bara slappa! hur mycket som helst!
Om det känns svårt att få egen tid!! kör cirkel modellen med vad som är egen tid! sen är det bara att se till att båda parter får lika mycket egen tid! och tid bara tillsamans! nu är det ett givande och tagande från bådas sida!! har du det jobbit tycker jag hon ska ge dig tid till saker men det ska vara lika åt andra hållet!
Hitta en sak som du tycker är jätte roligt! typ lira innebandy eller något!
TS, jag tror ditt barn kommer tycka att det är du som är tråkig 
Hur kul kommer det vara i långa loppet, det man satsar som förälder får man tillbaks av barnen.
Friheten:
Kan ibland vara efterlängtad, jag förstår dig. Men som andra skriver, det du lägger i barnen/barnet får du igen senare. Friheten kommer åter. Det kan kännas tungt med ansvar, matning, blöjbyte osv... Har det så här själv ibland. Dotter är 9 mån.
Den största möjlighet till den frihet du förmodligen saknar kommer med det som heter planering. Glöm inte bort att ni är två om barnet och ni behöver lika mycket frihet båda. Planera planera och gör det ni vill göra. Allt är möjligt.
Kompisarna:
Ja dem är väl inga kompisar om dem inte har förståelse för att ditt liv förändrats? Visst har även jag tappat kompisar. Men dem som jag anser vänner nära vänner är kvar i vått och torrt. Dem andra kan man likagärna slippa. Har även som andra skriver funnit nya kompisar som är i samma situation som jag. Nyblivna förälldrar. Helt ok och roliga.
Hoppas du inser hur lyckligt lottad du är som har fått barn! Hoppas att du finner din frihet tillsammans med ditt barn och käresta. Och tänk på att det första året ska vara det svåraste/jobbigaste om man läser andras erfarenheter. Så nu vänder det för dig...
Lycka till och hoppas du finner lycka och frihet i förälldrarlivet. Jag vet att jag har det!
Själv tycker jag att det är det bästa som finns att bli pappa,man kan ju bli som barn på nytt o leka massor så har man nån o mysa med på kvällarna det e ju inte helt fel.
Längtar till barnen blivit lite äldre ska bli så kul o se vad det blir av dom små rackarna :).
jag har varit pappa sen jag var 16 år gammal det är det bästa som hänt mig visst har jag varit arg på mina barn men många andra stunder har där funits ta tillvara på dom bra stunderna och gör fler så ser du hur roligt det är att vara pappa jag tycker det är skit kul
De första två åren är jobbigast/slitigast, men sen blir det bara roligare och roligare! (Jag har en 7-åring, en 1,5-åring och en till på gång!). Så du har mycket att se fram emot!
Tjena!
Ja.. Jag tror jag vet hur du känner.. Är själv pappa till två killar (2,5-åring och en 8-månaders) och tycker det är mest slit, jobb och elände. Missförstå mig rätt, jag tycker ju om killarna men speciellt roligt är det inte.
Inte nog med att man själv tycker det är tråkigt, man sänker ju faktiskt resten av familjen också.
Dessutom är det ju lite suspekt att känna så här, så man ifrågasätter ju sig själv, "vad är det för fel på mig" som inte tycker det är "JÄTTEROLIGT" med barn.
Så några tips har jag inte, men du är inte helt ensam!
Egen tid, Familj, Arbete... försök dela din tid så du får tid med alla!