Litar inte på någon

Usch, vad tufft för dig.

Det du kan göra är att börja lita på dig själv. -Du kan inte ge något som du inte har.

Det du inte har fått i din barndom får du ge dig själv. När du finner din inre trygghet och kärlek så ger du även det till din man och barn.

Många kramar till Dig och önskar du vågar ge dig själv den trygghet och kärlek som du söker som du pga rädsla och sorg stöter bort.

Stackare...
Lider med dig när jag läser vad du skrivit..
Håller med Mina72, du kan inte ge något du själv inte har.. du måste börja med att hitta tryggheten i dig själv först.
Du verkar ju iaf vara medveten om dina svårigheter, och det är det ju långt ifrån alla som är!! Första steget till förändring är just insikten.
Skickar dig många kramar, och hoppas att du på något vis kan få börja må bättre!

Här har du en till som aldrig i livet skulle drömma om att lita helt på en annan människa! Jag tycker alltid att jag får bevis efter bevis på att det inte går att lita på andra och att människor alltid har en baktanke eller nåt slags intention att dra nytta av mig för egen del. Att de vill drälla över sina bekymmer på mig, att de vill att jag ska hjälpa dem, låna dem pengar, skjutsa dem i min bil och ställa upp på olika sätt. Jag upplever det oftast som att andra inte vill vara vän med mig för min skull, för att de skulle tycka om mig, utan för att de själva kan ha nytta av det. Behöver jag säga att jag trivs bäst ensam???

Jag är också konfliktkänslig och tål inte när folk är otydiga eller tiger. Jag tycker också väldigt illa om när folk vill bli krusade och man ska gissa sig till vad de tänker. Det gör mig osäker och då blir jag lätt arg och sen ger jag upp.

Jag är också gift och anser mig också vara lycklig. Men jag litar inte ens på honom. Det känns inte som att jag är rädd för att lita på honom utan mer som att "Jag aldrig skulle vara så dum så att jag litar på nån!" Jag har fått intala mig själv att min man inte är av den opålitliga typen och sen får det liksom bära eller brista, jag lever med honom för att jag vill det. Men jag har alltid en reservplan, för om utifall att...

Jag vet inte vad man ska göra, terapi kanske är bra, kanske får man leva med det. På sätt och vis kan jag känna att jag har haft nytta av detta, jag blir aldrig speciellt förvånad eller lessen när folk visar sig svika. Men å andra sidan släpper man ju aldrig nån riktigt inpå sig. Knepigt.

Anonym (jag också)

Jag är väl kanske en aningen naiv. Men jag tycker att Ärlighet vara längst.

Är du inte ärlig mot dig själv och vågar stå för att du känner dig utnyttjad och drar dig tillbaks, så kommer du släpa på det bagaget i resten av ditt liv.

Och då kommer du aldrig få uppleva den "frid" som du drömmer om.

Men det är ditt eget val. Våga stå för vad du känner och vara ärlig mot dig själv och din omgivning.

Men det är väl därför världen ser ut som den gör. Vi blundar för våra känslor och "inre" sanningar och leker vuxna.

Vuxna som bär med sig rädslor och sorg och är rädda för att bli svikna. Då är det bättre att stänga av så blir vi inte lika sårade när det händer något som vi känner oss svikna över.

Förstår vi inte att de som sviker oss och beter sig tokigt också är ledsna och rädda...det är därför de gör som det gör...Sätter upp en fasad för att inte blotta sitt innersta.

Jag tror att du gör som du gör, sätter upp en fasad så är det det du får tillbaks.

Själv så älskar jag att samtala ärligt om vad jag känner och får då ärliga svar tillbaks. Jag känner att det är härligt att ha ärliga pratstunder med nära och kära.

Skönt att kunna våga prata om det jag känner och skönt att få det förtroendet

Lär dig livets stora gåta. Älska, Glömma och Förlåta.

Önskar av hela mitt hjärta att du en dag ska våga släppa på dina rädslor och våga vara den du är! :)

Massor av kramar till Dig!!!

Jag litar inte heller pa manniskor i mitt liv. Den enda jag litar pa till hundra ar min pappa. Min mamma var och ar oerhort instabil i humoret, surar ofta, skriker och gapar. Hon sa ocksa elaka saker till mig ibland nar jag var liten. Jag har aldrig haft kanslan av att hon tar mig om ryggen utan tvartom sa tar hon utomstaende om ryggen innan hon skyddar mig.

Jag har pa satt och vis kant det som om hon aldrig ville vara mamma egentligen. Kanske kan hon inte vara en bullmamma?

Jag vill inte skylla pa henne men samtidigt sa undrar jag om det ar hon som har skapat mina problem med att lita pa folk?

Hur gor man for att lara sig att lita pa manniskor? Kan man ens lara sig det om man ar over 30 ar?

Jag kan nog arligt saga att det inte finns ett, enda stalle pa denna jord dar jag kanner mig riktigt, riktigt hemma och trygg. Inte ens i mitt och min mans hem.

Hej Anonym

Du påverkar dig själv och dina egna tankar. Mår du dåligt i dig själv så är det du som kan ändra det.

Det som hänt när du var liten har format dig till den du är idag. Men du har själv ansvar för ditt liv nu!!!

Mår du dåligt så får du väl ta reda på varför du mår dåligt. Det gör du genom att prata om dina känslor...ärligt...

Kram och Lycka Till

:)