Inte älska sitt barn? :S

Var inte orolig! Att få barn är en STOR omställning och det tar faktiskt lite tid innan man landat psykiskt... OCH fysiskt Och det är ju inte så konstigt.

Och en liten kommentar ang den där hisnande känslan när man får barnet på bröstet första gången. Jag tror många har extremt höga förväntningar på just det ögonblicket eftersom det är så mytomspunnet. Men det är inte alls säkert att du kommer att känna något särskilt just då, och det är helt okej!!
1. Du är trött både fysiskt och mentalt efter förlossningen
2. Personalen kanske måste ta hand om bebisen i början så det kan dröja lite innan ni får ses.

Jag vill inte stressa upp dig, snarare förbereda dig på hur många faktiskt upplever det så du inte blir ledsen om det skulle bli så för dig också.

För mig var just det ögonblicket en stor besvikesle för alla hade sagt att då skulle jag minsann bli överväldigad av känslor (det var ingen som sagt att det faktiskt kunde vara på ett annat sätt). Men det blev jag inte. Jag var trött efter en lång och lite strulig förlossning, jag hade förlorat över 2 l blod och dom hade fått kila iväg med min son i början för att ge honom lite extra syre. Så nej, det var ingen våg av känslor när vi träffades första gången.
Men precis som många här redan sagt, det kommer med tiden! Garanterat! Det kan ta ett par timmar, ett par dagar, kanske veckor beroende på hur du mår. Men det kommer! Låt det ta den tid det tar och stressa inte. Du kommer älska ditt barn villkorslöst när du landat

Och en grej till, det ÄR tråkigt att vara mamma ibland. Det tycker i alla fall jag Det är inte alltid kul att leka tittut bakom gradinen och jag känner att jag inte är ensam när jag står och smyggäspar på lekplatsen ibland efter att ha stått och knuffat en gunga fram och tillbaka tusen gånger. Men det är nog helt normalt, tror alla känner så ibland. Och jag har samtidigt otroligt mycket roligt med min son som väger upp de där tråkiga stunderna.
Och vet du... det blir bara roligare och roligare med tiden (enligt mina erfarenheter).

Postis - Jag var nästintill LIVRÄDD för barn när vi väntade Albin. Jag har inga syskon och har nästan inte haft någon som helst kontakt med barn innan. KÄnde precis likadant som du och TS. Hur sjutton gör man?!?! Men man har inget val, man måste bara göra allt det där man inte tror att man klarar och det är världens bästa sätt att lära sig på Visst finns det saker man kommer att undra över, men då finns det massvis med kloka personer att rådfråga. BM, BVC, egna föräldrar, kompisar med äldre barn osv.

Och låst kommer du garanterat att känna dig stundtals. Det har jag gjort många gånger och det är inte alltid kul. Men ångrat mig har jag aldrig gjort! Inte ens nästan. Och det kommer inte du heller att göra För de där bra stunderna, som infaller ganska ofta trots allt , överväger allt annat!