Downs syndrom

Om jag fick välja så väljer jag barnet utan. Men om jag får ett med DS kommer jag älska det villkorslöst, det vet jag.. Jag vet att jag har förmåga att vara mamma åt ett barn med funktionshinder. Men jag skulle inte döma någon som tycker annorlunda eller väljer annorlunda. Man kan bara utgå ifrån sig själv.

Är gravid i v 30+, vi pratade om fvp och jag sa till mannen: Om fvp visar på DS vill jag inte abortera bort barnet så då kändes själva anledningen till fvp onödig för oss.

Mannen har inte haft lika öppen syn på detta som jag, ord som defekta gener och sånt har han sagt, men det innan han kom nära själva frågan. När det blev på riktigt för oss, vi väntar ett barn men vem är detta barnet? Då blir det ju på ett helt annat sätt. Man resonerar kring saker som allergier, handikapp eller andra saker. Att sådant förekommer och absolut kan bli en realitet för oss.

Det är lätt att resonera om saker och spekulera när man inte har någon aning. Man kan gissa att jag minsann aldrig skulle kunna göra si och så, men verkligheten är att när vi står inför olika faktum kan man reagera och agera helt mot vad man tidigare trott.

Många blir starkare djupare och får omvända hela sitt livsperspektiv, andra klarar det inte. Men ingen här, ingen annan har rätt att döma hur någon gör/känner eller tycker.

Man behöver absolut inte tycka lika. Den här typen av diskussioner finns hela tiden och det är så viktigt att vi resonerar och diskuterar, men dömandet kan vi väl försöka hålla oss ifrån?

En kvinna i min närhet sa under sin graviditet: Det viktigaste är inte om det är friskt, det viktigaste är att det är ett barn, mitt barn.

Många av oss, mig inkluderar har nog sagt att det viktigaste är att barnet är friskt. Som sagt, vi har alla olika perspektiv.

Ursäkta men här kommer jag in med en liten korrektion. Drygt 2% av alla med DS har INGEN som helst utvecklingsstörning utvecklingshämmning eller efterblivning.

2 på 100 är inte försvinnande liten tycker jag

Ibland för man uppfattningen om att vissa på forumet försöker sätta dit andra med att ge dem ultimatum som ges ovan. Som om man måste ta ställning till precis allt.

Sååå hur gör du då?? ha nu fick jag dig allt och så ska det spekuleras intill bisarra gränser. Så målar man upp olika scenarion för att få den som tycker annorlunda att snubbla över sina egna resonemang.

För mig är det iallafall så att man inte alltid kan ta ställning och kanske ha fasta förhållningsregler innan man möts av ett reellt faktum. Allt är relativt och det som är sant och viktigt för mig idag, behöver inte vara det i morgon. Det jag känner till och kan relatera till idag kan har förändrats om en månad. Innebär det att jag är falsk på någt sätt?

Det är för oss omöjligt att sitta här och spekulera i huruvida vi ställer oss till många olika saker eller och döma hur andra människor är för att de väljer att agera eller reagera på ett sätt som är främmande för oss själva.

Jag tror att man vinner mycket om man kunde öppna sig inför det faktum att vi faktiskt inte vet så mycket som vi tror oss veta.
Att vi faktiskt, tack och lov, förändras genom livet och utvecklas genom våra erfarenheter.
 
Jag tror att då skulle mycket vara enklare. Strunta i prestige stolthet och erkänn att japp jag tyckte så helhjärtat igår utefter de förutsättningar och erfarenheter jag igår hade. Men idag ser jag saken ur ett helt annat perspektiv.

Allt är inte svart eller vitt, allt behöver inte vara för eller emot.

Tackar.. det känns som att hela det här "bevakandet" för och emot hetsen går lite överstyr ibland.

Risker finns ju överallt för allla hela tiden för allt möjligt. Kanske har man inte det som främsta perspektivet.

Även om riskerna är påtagligt högre inom vissa områden så är det som sagt risker, precis som med allt annat. 

Jag personligen sitter inte med en vågskål och tänker, hmmm så många % risk för DS så många % risk för autism, så många % risk för tilläggshandikapp och så många % risk för allt annat som kan inträffa mellan födsel och död.

Gjorde man det skulle man inse att chanserna för ett liv utan några farthinder, skador sjukdomar eller handikapp är väldigt små.

Och eg så är det ju genom alla livets små kringelkrokar och oväntade faktum man utvecklas och lär sig.

Absolut det kan jag förstå det där med att inte önska sig ett. Jag svarade ju ett barn utan ds om jag fick välja så vore det för mig det självklara valet för mig.

Men stolligt... hmm jag vill inte döma någon som stollig bara för att någon inte gör samma val som mig.

Får jag gå lite ot och fråga en sak..

Jag kommer från en släkt som är lite speciell. på ena sidan av min släkt är det så att 98% av människorna drabbats av någon form av astma, allergi eller både och. Detta ända ner till 4: e generationen. Det är rätt starka allergigener vi pratar om med andra ord.

Jag vill poängtera att denna form av allergi vi har inte sträcker sig till lite snuva eller eksem, här snackar vi om rejäla reaktioner, ett dödsfall i släkten har förekommit pga allergichock.

Med denna vetskap har jag ändå valt att skaffa barn. Jag var redan under den första graviditeten så inställd på att få ett barn med allergi. Men chanserna fanns ju att barnet skulle födas utan, jag menar pappans gener var finfina.

Summan av kardemumman: två döttrar, bägge två både astmatiska och allergiska med många jobbiga perioder bakom sig. Mycket medicinerande och socialt isolerande pga allergierna.

Har jag då gjort ett egoistiskt val att skaffa barn när jag hade så starka indicier på att allergier och astma skulle förekomma? Med alla dess risker och komplikationer av medicinering? Skulle jag ha besparat dem detta och valt ett liv utan barn?

Har mina barns liv varit en plåga, ett onödigt lidande? Och är jag inte klok som skaffar ett tredje barn trots att jag känner till riskerna?

Jag är ju naturligtvis övertygad om att mitt val var det "rätta". Jag anser ju att mina barn har fantastisk livskvalite´t trots sina allergier och sin astma. Jag är själv uppvuxen med det och har inte sett det som något tragiskt, men visst har det varit isolerande i många fall.

Men någon kan ju komma och säga att jag är grym och egoistisk som skaffar barn med den vetskapen, hur kan du föra DEM generna vidare? Jag kanske rent av borde fråntas rätten att skaffa fler barn.. oj det är ju försent.. jag är ju gravid nu. Jag anser ju att vi har ett fullgott liv trots våra allergier och vår astma, vi har hittat vägar att fungera i samhället och vi trivs, vi har det bra och vi MÅR bra.

Det är ett resonemang jag OFTA hör från föräldrar som har barn med funktionshinder. Jag har mött människor som är oerhört imponerande starka, varma och lyckliga trots, eller är det kanske tack vare handikapp och funktionshinder? Ja inte vet jag och inte tänker jag försöka analysera det heller.

Genom livet får man hela tiden resonera, som du skriver... man väger olika saker är detta ngt för mig eller ej.. och perspektiv och väljer sedan efter dem. Men man måste alltid utgå ifrån sig själv, jag tycker inte att det är rättvist att peka på någon annan och säga: Är du inte KLOK?

Ja det är sant att det är skillnad. Kanske borde jag nämnt att riskerna för cancer är överhängande då min pappa dog i cancer 1990 och året efter insjuknade min mamma. Tack och lov lever hon idag. Mina barns farmor har haft bröstcancer så det finns en risk för dem om än liten.

Jag anser mig inte korkat våghalsig för att jag valt att skaffa barn iallafall, men jaf har full förståelse för att andra väljer annorlunda.

Har hört att någon form av tarmcancer är typ 50% risk för barnen att få, i det fallet kanske jag valt annorlunda så jag förstår absolut hur du menar.

Kan du förstå, eller åtminstone acceptera att det finns de som vågar ta risken?