Downs syndrom

Jag är inte rädd för DS när jag sitter här och känner mitt barn sparka, det är bf på fredag.....

Att man på frågan "Vad skulle du vilja ha om du fick välja - DS eller inte DS?" svarar "Inte DS", det har jag förståelse för. Jag hade svarat så om någon frågat den dag jag blev gravid. Men det är ju rent hypotetiskt, för man kan ju inte välja där i det ögonblick man blir gravid. Om man ska "välja bort" ett barn med DS måste man göra det sent. Ofta handlar det väl om aborter i v 18 eller senare? Jag började känna mitt barn röra sig i v19. Och det var definitivt ett barn vi såg på ultraljudet. För mig är det helt obegripligt att folk klarar av att ta bort ett livsdugligt foster så sent i graviditeten. Tanken får mig faktiskt att må illa. Att stoppa i sig tabletterna som stryper barnets blodtillförsel så att det dör, och sedan föda ut det döda fostret.

Nu kommer väl alla att tolka det som att jag är fanatisk motståndare till dessa sena aborter. Men jag kan inte ta någon principiell ställning, jag vet bara hur jag själv känner och det påverkar mig för mycket för att ens vilja ta någon principiell ställning.

Jag tycker det verkar som det är _omgivningen_ och inte barnet som är "problemet" vid DS. Fördomar, kämpa för bra habilitering, förskola osv.

Ett märkligt argument jag hört till varför folk skulle välja abort vid DS är barnets äldre syskon! Antar att det handlar om att man inte tror sig kunna ge det äldre barnet den tid det behöver om lillasyskonet har DS. Efter som jag ännu så länge bara har ett barn i magen vet jag inte hur mycket tid varken barn med eller utan DS tar. Men jag skulle faktiskt tycka det vore horibelt om mina föräldrar skulle berätta att de gjort en sen abort av ett livsdugligt foster för _min_ skull! Dessutom skulle jag vilja vända på det och säga att kanske är det rent av positivit att få ett syskon med DS och lära sig på nära håll vad det innebär, att man blir ödmjuk för olikheter osv.