TS: Hur mycket vi alla vill och önskar så är samhället inte jämlikt och alla accepteras inte som de är. Alla har mer elelr mindre medvetna och förutfattade meningar. Ibland kan man tom själv reagera instinktivt på något och så skäms man över sitt eget beteende. Normalitet och andra föreställningar är djupt inrotade i oss.
Jag tycker därför inet att det är på sin plats med påhopp eller moraliseringar över TS och hennes mans känslor kring det här.
Däremot så tänker jag att det är viktigt att du och din man reder ut alla positiva, neutrala eller negativa känslor kring det här så ni är medveten om det. Sen kan ni agera därefter.
Ett barn har så mycket personlighet utvecklat att det inet går att forma sådant. DÄREMOT kan man ju hjälpa till att få sina barn att känna sig uppskattade och älskade som de är.
Om ni vill ha råd (från en som inte har egna men jobbar med barn) så tycker nog att ni ska avdramatisera grejen med pojken och sen se hur det hela utvecklar sig.