Amputation eller avsaknad av kroppsdelar

jag fastnade i en punktsvets så jag har fått amputera en bit av höger pekfinger......tycker det är jobbigt att sakna en bit av mig själv...gör ont när det blir kallt
tycker inte det är dumt ifall folk frågar mig vad jag har gjort..bättre att dom frågar än att bara glo

Hur stor bit av fingret förlorade du? Så att det märks iallafall? Man får väl vara glad att det inte var hela handen, men jag tror jag också skulle finna det obehagligt även om det "bara" var ett finger.

Oj, det var en intressant trådstart!
Själv har jag alla kroppsdelar i behåll än så länge, men jag har fått fundera lite över sådana saker eftersom jag själv jobbar inom sjukvården.
Jag tror att jag hade fått lite bekymmer med min självbild i början, det hade känts märkligt att titta på stumpen första gången eller visa den för andra - men det tror jag hade gått över väldigt fort. Jag tror inte att jag hade känt mig särskilt stympad, jag är rätt klar över att min kropp inte kommer att vara hel, stark, ung och frisk resten av livet och har också fått testa en ledsjukdom som gjorde att jag bla gick på kryckor ett år och inte kunde resa mig själv från golvet. Så jag tror att jag skulle fortsätta känna mig lika hel som tidigare, men med en protes istället för ett ben, tex. (Och det finns SÅ många häftiga proteser!)

Har också funderat mycket på detta i samband med bröstcancer - min spontana reaktion har alltid varit att om man hittar en knöl så får de ta bort hela bröstet, jag skulle inte vilja ta bort bara en bit, jag skulle känna mig så nervös resten av livet för att de hade missat något... och att sakna ett bröst på ena sidan skulle inte störa mig särskilt.

en kompis till mig föddes med tre fingrar på varje hand bara. Han säger att han gärna berättar vad som hänt om man bara frågar. men det är ju ingen som gör det. Måste kännas dumt för han. han vet ju att alla undrar.

Jag tänker ofta på sådant som får andra att tycka att jag är morbid. Döden, förruttnelseprocessen, amputation och sådant. Med skräckblandad fascination.

T.ex. Vad gör man med en amputerad kroppsdel?

Jag skulle tro att för någon som redan en tid varit utan någon kroppsdel så är det helt naturligt för dem, och att de har vant sig, och vet att folk undrar.. Men ändå så tar det emot att gå fram vid fikabordet och säga "Ja hejsan, du vad hände med din hand egentligen?".

Så jag brukar bara försöka ignorera handikappet.

Värre är det när jag håller en föreläsning och skämtar till det med lite bajshumor (alltid uppskattat) om hur kungligheter förr i tiden hade en egen rumptorkare när de skulle skita. Sen ser jag i publiken en människa vars båda händer växer fast i axeln, dvs personen har händer men inga armar. Då vill man bara sjunka genom golvet när man inser att "fan, hon behöver ju också antagligen hjälp på toa, och här hånar jag vuxna människor med rumptorkare".

Min fd granne, blev skjuten i afrika och förlorade sin arm. Hon berättar gärna, och hon ber gärna om hjälp när det är saker hon inte klarar själv med en hand

Är hon afrikan?

Kan de inte rädda armen om den blir skjuten?

Ja fast när det där hände så såg hon utan armar ju måttligt road ut medan alla andra fnissade.