Unga som längtar efter barn

Är 17. Min längtan har blivit jättestor sen jag var tvungen att göra en abort, även om inget barn planeras förrän om 2-3 år tidigast. Längtan finns iallafall, så tråden kanske passar mig ändå.

(Skrev nyss samma svar i gamla tråden).

MissHellen och Marylicious >> Tack snälla!

Marylicious >> Bor utanför Stockholm, i Hässelby. ^_^

1984 >> Tack! Jodå, min kropp är inte i lika bra fysisk form som innan, men sånt kan man ju leva med. Är rätt tungt att gå långt och så, men håller på att träna upp mig nu så förhoppningsvis ska jag bli så återställd jag kan bli i framtiden.

Eftersom jag var/är 16 (fyller år om tre dagar) så tyckte precis alla att jag var för ung och att det inte fanns en chans att jag skulle klara av ett bra. Fick dagligen höra av min familj att jag var ett misslyckande och förstör allas liv om jag behöll barnet, så tillslut orkade jag helt enkelt inte mer. Nu går det upp och ner, vissa dagar är lättare än andra, men ingen ska någonsin bli tvingad till något sånt.

Marylicious >> Jag klarar att leva med dom, men jag kommer aldrig förlåta dom. De flesta dagar går det bra, men under mina dåliga dagar klarar jag knappt av att se dom och de har bara sig själva att skylla.

Min pojkän kände inte alls att han var redo för barn, och var helt förstörd i början. Men det blev bättre från dag till dag, och han beslöt sig för att stanna och stötta vilket beslut jag än gjorde. Han var även med mig under hela aborten, så det kändes skönt ändå.

Många som bor i Stockholm här!

Barnakär >> Oh! Vilken linje går du? Känner min pojkvän att det är dags för barn efter jag tagit studenten så är det barn som gäller här också. Ja, jobb och lägenhet också. Men sen hoppas jag verkligen på en liten!

Barnakär >> Ah, okej. Går i ett gymnasium i Jakobsberg, barn och fritid.

Hur gamla är alla här inne förresten?

Wohooo, nu är det den 4:e och min födelsedag. Grattis på mig!

Lovelyy >> Tack! Nepp, 17 fyller jag.

Liiv >> Fan vad jag håller med dig där. Jag kan knappt, och jag känner mig verkligen hemsk, knappt känna någon glädje för andras skulle när det visar sig att de väntar barn. Tror det är mänskligt att känna så när längtan är så stor för en själv.