På tv nu.Adopterad och sviken.

Tack för tipset! Såg en del av den !

Gripande.

Ja,och samtidigt skrämmande!
Man(jag) börjar bli rädd att jag i min iver att bli mamma kommer att skada mitt barn!

Man får väl ändå tänka att man ger dem ett nytt liv.
De hade förmodligen haft det betydligt sämre utan adoption.
De flesta barn klarar sig nog sig bra i livet!

Kanske det,men den tjejen mådde så dåligt!

MM.Vissa har det nog inte så lätt.

Det är nog lite annorlundare att adoptera nu förtiden än på 70-talet. Jag tror det är öppnare nu. Barnen vet var de kommer ifrån och oftast tar ju adoptivföräldrarna kort när de hämtar och så. Beroende lite på vilket land man hämtar iofs. I Sverige får man mer hjälp efter hemkomstern.

Alltså nu såg jag inte det på tvn, men har en adopterad bror och
andra adopterade omkring mig och ingen av dem har haft några större kriser eller mått sämre än oss ickeadopterade.
Självklart så förekommer ju detta med, men ser det inte som någon anledning till att inte adoptera eller att man automatiskt skadar ett barn på detta sätt.

Nä,men det är inte heller fel att veta att detta förekommer och känna sig orolig!!!!!

Jag tycker absolut att det är bra att man är medveten. Jag är adopterad och har talat med mina adopterade vänner om hur det kan kännas. Jag har faktiskt precis börjat förstå vidden av vad man går igenom som liten.
En sak som jag och min vän sa var att de tankar man har delar man inte med de som inte är adopterade. Jag tror att om man skulle fråga mina vänner om mig och adoption skulle de säkert säga att jag var helt ok med det. Saning är att jag trodde att jag var helt ok med det tills jag en dag när jag talade med AC, började stört-böla. Jag grät och blev själv förvånad över min egen reaktion eftersom jag själv inte har sett något speciellt med att vara adopterad. Om man skulle fråga mina adopterade vänner så skulle man få ett annat svar. Att vara adopterad gör ju inte att alla adopterade inte är individer som reagerar olika på olika saker. Det finns ingen som kan förstå hur man kan känna som adopterad om man inte är adopterad själv. För mig har det tydligen varit så hårt att jag har skjutit det från mig i 30 år... Jag är en av dem som sagt att det har varit toppen, eftersom jag har trott att det varit toppen.

För övrigt växte jag upp i den bästa miljö man kan tänka sig. Jag är ju jätte glad över att jag är där jag är och att jag är den jag är men känslan av att en gång blivit bortvald kommer jag nog aldrig att bli kvitt. Även fast jag inte går och tänker på det sättet så är det något djupt i mitt undermedvetna som alltid kommer att sakna.

Jag vet många som inte kan bli kvitt känslan.  Är det konstigt egentligen?