När ens föräldrar blir gamla...

Mina föräldrar är inte så gamla men jag kan ändå inte fråga dom om nånting för dom bryr sej inte

Jobbigt det med.. Det förljer ju med en hela livet....

 Min mamma har också alltid varit väldigt egocentrisk. Vi har aldrig haft en bra relation. Fast jag tror att man alltid gör sitt bästa iaf. Hon har nog alltid haft stora problem med sig själv. Det är tråkigt nu när hon börjar bli mer och mer vimsig för nu kan vi ju aldrig lära känna varandra.

Ja det är jättetråkigt. Så hör & läser man om andra som har sin mamma som förebild

Har du barn själv?

Jag är glad att jag inte är så gammal nu när jag fått min dotter.. Jag vill verkligen bli en bra mamma som bryr mig. Min sambo tycker närstan jag blir överbeskyddande och det är ju inte heller så bra..

Känner med dig! Mina föräldrar är visserligen inte riktigt lika gamla, men de bor 50 mil bort och kommer inte kunna träffa barnbarnet som vi kanske skulle vilja och vi räknar ju med att de inte kommer att leva tills våra barn blir vuxna, då de redan är rätt till åren. Min mans föräldrar är båda över 70, bor också långt bort och bryr sig heller inte nämnvärt om att vi skall ha barn. Får se om de ens ids ge barnet en present när lill*n kommer.

Vi tänker så här: man får helt enkelt ta det man har. Vi odlar goda relationer med våra vänner i stället, så att vi vet att både vi och barnet har ett gott kontaktnät om vi behöver hjälp senare. Det kan vara jobbigt och kosta på ibland, men som vi ser det är det värt det.

Jag har också föräldrar som är äldre. Själv väntade jag också länge med att skaffa barn, det var inte läge innan liksom. Jag har iofs väldigt bra kontakt med mina föräldrar och de engagerar sig det de kan. De bor en bit bort som synd är, men jag har också tänkt mycket på det där att de kommer inte att följa henne som vuxen. Jag försöker hälsa på så ofta jag kan med henne så de lär känna varandra nu iaf. Men det är ju som det är med ålder finns ingen garanti för någonting.

Det är rätt tänkt! Man ska inte gräva ner sig. Man får glädja sig åt det man har. Jag har en supergo sambo, ett nybyggt fint hus och en frisk underbar dotter.
Bara det att jag och min pappa alltid varit så nära varandra. Nu sitter han bara och gnäller och klagar.. bryr sig bara om sig själv och är inte intresserad det minsta av hur jag och dottern har det när vi kommer på besök. Tror man bli så när man blir gammal.. Gnällig och självupptagen.

Du har rätt i det där med att det är viktigt med ett kontaktnät... Det skulle man nog jobba mer på.........

Min mamma är också dement, sitter på sjukhemmet 66 år gammal. Pappa alkoholist, död nu, och jag delar din sorg att mina grabbar aldrig haft någon mormor och morfar..
Å andra sidan, jag har fått en styrka i att alltid få lov att klara mig själv.

anonym 30+: Egentligen finns det ju ingen garanti för hur länge man får vara med sina barn och barnbarn för att man är ung.

Jag kan känna att eftersom det finns demens i släkten vill jag nog inte skaffa barn för sent. Det är en hemsk sjukdom. Sen tror jag det viktigaste är att man tar itu med sina problem i tid innan man får massa konstiga beteenden som man inte märker. Det är ju svårare att ändra på med åren...

kempejente:

Tufft för dig.... Det är för tidigt att bli dement. Jobbigt att förlora sin pappa också.........

Jag har också börjat fundera på att det kanske inte går så många år och man inte har en mamma eller pappa....
Min mamma är född -43 och henne har jag mkt bra kontakt men hon är en sån person som alltid står till tjänst när någon frågar....men hon har svår diabetes som hon inte sköter riktigt bra och sen är hon tyvärr utan riktiga vänner när hon behöver någon att luta sig mot.... Hon har massor av folk runt ikring sig hela tiden men inga riiktiga vänner....många utnyttjar henne också....hon bor ca 6 mil från mig, mina barn har också bra kontakt med henne....
Jag har 3 vuxna barn fick mina när jag var 17, 20 och 22 år.
kolla in min sida så kan ni läsa....
Min pappa är född -39 och han bor ensam i samma by som mig...men han är bara en pain in the ass emellanåt och han hade en hjärnblödning 2001 och har repat sig bra efter den men inte till 100%.....han kör bil fast han nog egentligen är en trafikfara varje gång.....men vi vet inte hur vi syskon ska handskas med den frågan.....Han åker ofta hem till min mamma som bor tillsammans med min lillasyster ca 6 mil och sedan åker han 3-5 ggr / vecka till min storasyster ca 8 mil hemifrån för att "jobba" och basta.....
Mina barn har aldrig haft en farmor eller farfar, vilket är synd....Min sambos pappa gick bort när hans mamma var gravid med honom sen gick hans mamma bort när han var 8 år!!!! Vilket öde!!!

Men jag undrar hur livet blir utan sina föräldrar?? de kanske lever länge men jag tror inte det....men jag hoppas....
Mina barn är lite hatiska mot min pappa för att han är som han är fast min dotter har nog den bästa kontakten med honom....

Han är som en liten unge till sitt beteende....ibland....

Nu är jag själv redan mormor och hoppas ge det stöd som behövs till min dotter......och försöka ta med barnbarnet till så mkt som möjligt och ofta deras hela familj också....

Men tänk om jag blir gravid?? Är jag då för gammal med min 42år???
Mycket finns att undra här i världen....

Verkar vara en bra tråd .....

Mina föräldrar var också "gamla" (40) när de fick barn. Själv fick jag barn när jag var 30. Men min mamma som är 70 år jobbar fortfarande lite då och då (!). Och vi pratar varje dag. Så ålder har liksom ingen betydelse när det gäller dem . Älskar mina föräldrar och vill ha kvar dem lääänge.

Nu är de snart på väg hit, ska bjuda dem på kladdkaka i regnrusket. .

Hade jag inte haft mina föräldrar så hade jag nog försökt hitta någon annan att ty mig till, som jag kan ställa alla frågor, som kan hjälpa mig att sticka, virka, baka eller lägga upp byxor.

Önskar att hela världen fick ha så bra föräldrar som jag har.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, men jag känner verkligen med dig! Jag förstår dig så väl!

Jag förstår också att du är glad över att du själv inte är så gammal när du fick barn, jag känner samma sak. Jag väntar mitt andra barn och blir snat 23. Jag hoppas på att få bli en ung mormor/farmor som orkar med mina barnbarn och får se dem växa upp.

Min man har också en gammal mamma,hon var 40 när han föddes.Nu är hon 80.Även om hon är relativt frisk så har hon haft stroke och vägrar flytta till ett servicehem trots att hon bor långt ifrån sina barn och vägrar flytta närmare heller.Jag förstår hans oro och visst är det speciellt och jobbigt på många sätt.Hans pappa dog 1977 så någon farfar har barnen inte.Missförstå mig rätt,men ibland önskar jag förstås att hon vore yngre och orkade mer,barnen tycker förstås att hon är urgammal och eftersom hon snarare tillhör min mormors generation än min mammas så har hon svårt att relatera till sina barnbarn.Hon fick sitt första,min svägerskas son,samma år som min äldste föddes,så hon var ju gammal redan när hon fick sitt första barnbarn.

Senast i gårnatt ringde svägerskan smått hysterisk och berättade att linjen brutits när hon talat med svärmor och att hon var rädd att svärmor fått stroke igen.Nu har svärmor trygghetslarm,men vi ringde väl en halvtimme innan vi kom fram,det visade sig att telefonlinjerna krånglade pga regnandet i Skåne där svärmor bor.

Min mamma var däremot bara 20 när hon fick mig,så min situation är annorlunda.Däremot har jag ingen bra relation till henne, och har aldrig kunnat vända mig till henne med nästan någonting.Så ung förälder betyder inte att man kan relatera eller har hjälp och stöd-tyvärr.

Mina föräldrar var inte så gamla när det fick mig 31 och 32, har en stora syster också. Däremot är det ingen garanti (låter kanske lite hårt) att få ha friska och levande föräldrar för att de får barn tidigare. Förlorade nästan båda mina föräldrar för fyra år sedan. Båda fick cancer, men pappa klarade sig, mamma däremot dog för tre år sedan en vecka innan hon fyllde 57 år.

Det har varit oerhört tungt. Gifte mig i februari och då fattades hon. Förmodligen kommer det att kännas mer när vi får barn att hon fattas.

Man får ta vara på den tiden man har. Söka styrkan hos nära vänner och sin man och syskon.

Men min pappa och jag har alltid varit så nära. Mamma flyttade när jag bara var tio så det har bara varit han och jag. Jag har alltid varit så rädd att han ska försvinna, han var ju allt jag hade. Det var nog samma sak för honom... Han skaffade aldrig någon ny fru.

Han har svårt att hantera att jag blivit vuxen och har egen familj. Han är expert på att ge mig skuldkänslor.. Han verkar även ha fobi för att bli gammal och jobbar som bara den. Fast han blir bara bittrare och bittrare. Jag har försökt övertala honom att lugna sig lite för det hade varit roligt om han hade mer tid med sitt barnbarn. Han tycker så synd om sig själv... Det är olidigt att höra på hans gnäll. Jag kan ju inget göra! Önskar att han kunde träffa någon som han kunde leva med på ålders höst. Han kan ju inte lägga allt på mig.

Jag tror egentligen inte att problemet är hur gammal man är när man skaffar barn.. Det viktigast är ju hur man hanterar att man åldras. Man måste försöka behålla sin självinsikt. Men det flesta som åldras blir så konservativa och inskränkta. Så måste det väl inte vara? Så vill inte jag bli!

Jag önskar att jag kan få ge min goa tjej all kärlek som inte jag fick av min mamma. När jag var gravid saknade jag så mycket att inte ha någon att fråga. Hade varit roligt att veta hur min mamma mådde när hon väntade mig. Man blir ju extra emotionell när man är gravid och jag grät floder. Var nog en del sorg som behövde komma ut. Nu känns det bättre vad det gäller det.

Stendike: ja... även fast man märker att de blir äldre och skröppligare blir det nog en chock och ett enormt tomrum när dom är borta...........

Ts:

Håller med dig. Att det viktigaste är hur man hanterar att man åldras.

Trodde min pappa skulle lägga av och deppa ner sig när mamma dog. Visst han var deppad vilket är förståeligt, men han slutade inte att leva eller gav upp. Han lever ett aktivare liv nu och åker runt på olika resor och träffar folk, även fast han blev tvungen att få förtidspension.