Mindre än 2 % chans att lyckas.. *långt inlägg*

Vill bara dela med mig av vår lycka, vissa av er här inne "känner" mig sen innan och har hälsat på i mitt krypin, andra kanske aldrig sett mig förr.

Lite bakgrund

För ca 1,5 år sen drabbades jag av gynekologisk cancer och har under denna tiden genomgått div olika cellgiftbehandlingar o strålbehandlingar och op. jag är ännu ej friskförklarad. Jag vill med min historia dela med mig av att ingenting är omöjligt och att mirakel kan ske oavsett hur mörkt allt ser ut.

Mindre än 2 % chans att lyckas.. Mindre än 2% chans. Det är minimalt liiiiten chans att lyckas.....

När jag först hörde dessa ord Mindre än 2 % chans att lyckats, så tänkte jag what the f*ck då kan man ju lika gärna ge upp direkt,mindre än 2 %chans är ju lixom lika med 0% chans för mig.. Det är dömmt att misslyckas med allt samman.....

MEN

Under kan ske och det gjorde det med oss. Den 1 juni tror jag det var eller var det den 2 juni, sak det samma så av en ren slump (jag sökte för uvi på akuten) så gjordes ett rutin graviditets test på mig, jaha era tokar tänkte jag, har ni svårt att fatta vad som står i min journal.... Läkaren kom in och berättade att testet var positivt. Positivt? Men hallaå,,,,, ni har testat med fel test eller med ngn annans urin, för jag kan INTE bil gravid "av mig själv bara sådär"... Ännu en gång undrade jag vilken del i min journal dessa "inkompetenta" läkare hade missat?

Jag låg på britsen o skrattade faktiskt åt deras dumhet, att bara ens komma här o säga att jag skulle vara gravid, jo men visst Tandfen o Jultomten finns ju de med.....

Det blev en farligt jäkt o spring på läkaren och på sjuksköterskorna,, kunde det verkligen vara så att de testet med fel persons urin?

Jag fick klämma ut ngr droppar till och ännu en gång visade testet plus...

Jaha men då måste ja ha ngr andra hormoner eller partiklar i mitt urin som säger det är så,men NEJ gravid är jag då INTE...

Vid detta laget var jag riktigt irriterad på alla på akuten.. In kommer läkaren ännu en gång med en Vul apparat och sa att nu skulle de kolla om där fanns något foster el´inte. Jag var totalt likgiltlig, har ju varit med om så många vul genom min o mickes kamp i vår barnlöshet.... Dessutom låg jag fortfarande o skakade av ilska för att de tog upp deras tid med ett värdelöst vul o leta efter ett foster som int finns där. Ja menar chanserna va ju lika med 0 %... 
Döm om min förvåning när de gjorde vul och där på skärmen visade sig en liiiiiten liiiten plutt... Där inne i min mage låg det lilla livet och hjärtat slog....

Ett foster som kommer bli ett barn... Mitt barn, vårt barn!!

Jag hamnade i chok kan man lungt säga,,, ja menar vi hade ju mindre än 2 % chans att lyckas bli gravida  De nästföljande dagarna var som ett töcken o jag trodde att de skulle ringa från akuten o säga Lurad ha ha vi förväxlade dig med en annan patient.... De nästföljande veckorna har varit fyllda med besök hos min onoklog/d.v barnmorskor experter inom en massa möjliga området, Blodprover, VUL och andra diverse undersökningar. Ingen kan riktigt förstå hur detta har kunnat lyckats, då jag inte borde ha haft någon ägglossning nu under min behandling och min sjukdom.  Har även suttit i massa långa analyssamtal och andra samtal med risker med att fullfölja denna graviditet. Har snackat massor med min sambo och med mina föräldrar om hur vi ska göra.... Har vridit och vänt på alla alternativ. Och nu är vi säkra på att vi ska fullfölja denna graviditeten och lägga min behandling på hyllan ett tag. (inte vad de flesta inom läkarkåren anses vara bäst för min behandling) Vi vet att riskerna för en sämre utgång för mig med mera spridning o svårare och bota cancern ökar kraftigt imed vårt beslut.

Vi vet också att det ev kan bli akutsnitt tidigt i graviditeten och att jag troligtvis kommer påbörja cellgifterna igen direkt när barnet läggs på min mage. Vi vet att där är offantligt många risker med vårt beslut vi har tagit,men vi har valt att trotsa de allesamman och köra på detta så långt det är möjligt. För varje dag som går, ju mer överlevnadschans kommer det finnas, vi tar dag för dag, vecka för vecka och försöker att inte hoppas för mycket ännu. Det är långt kvar och vi vet inte ännu hur utgången kommer bli,varken för mig eller för bebisen....  

Vi har valt att ta detta beslutet och vill inte höra några olyckskorpar påminna oss om alla risker som finns, dessa vet vi redan om och nu tänker vi bara njuta av varandra och av det lilla mirakel som valde att fästa hos mig trots att det var mindre än 2 % chans.....