Hemskt att vara enda barnet?
Idag blev jag så fruktansvärt ledsen men samtidigt också väldigt förbannad. Hur kan folk vara så korkade och känslolösa? Vi satt och pratade några kompisar, inklusive min sambos syster. Alla i sällskapet vet att min dotter kom efter 5 år av kämpande och att vi inte kan få barn på naturlig väg. Vi kom in på syskon och på hur hilma viktigt det är att ha syskon. Jag har själv flera syskon och vet hur härligt det kan vara men eftersom jag inte bara kan "skaffa" barn sådär bara så sa jag att jag hoppas att min dotter ska få en lycklig och fin uppväxt fastän hon kanske förblir enda barnet. "Va" utropar min svägerska då, "ska ni inte ens försöka skaffa ett syskon?". Jag sa helt ärligt att jag inte vet om vi ska det (jag är 33 år och enda sättet att få ett till barn är genom ivf och jag vet inte om vi orkar gå igenom det igen. Det tog som sagt 5 år innan dottern blev till.) Då säger min svägerska att jag är egoistisk och till min förvåning håller en av mina kompisar med henne och säger att vi berövar min dotter lyckan att ha syskon. Jag blir så chockad så att jag bara får ur mig ett "kanske det" eller liknande. Hur kan människor vara så okänsliga?
Är jag (vi) verkligen så fruktansvärt egoistiska om vi väljer att inte gå igenom ett ivf igen? 5 år av mitt liv gick åt till en känslomässig bergochdalbana som inte var av denna världen och nu är jag dessutom redan 33 år och då kanske det blir ännu svårare att lyckas. Är det faktist så fruktansvärt hemskt att vara ensambarn?