Min hysteriska adoptivmamma...

Jag känner igen "martyr-beteendet" som jag brukar kalla det. Jag har en biologisk mamma och känner igen en hel del av det ni skriver. Nu är jag själv mamma till två adoptivbarn och har gett mig f-n på att ha en fungerande relation med min mamma för att de ska få ha en mormor.

När vi gick studiecirkeln inför adoption lyssnade vi på Ingrid Stjerna som bl.a. pratade om hur man lär sina barn vilken relation man har till sina föräldrar. Jag kan se att min mamma alltid beklagat sig över sin mamma, min mormor, och menat att hon var elak mot henne när hon växte upp. Hon har suckat när hon skulle hälsa på mormor och morfar o.s.v. Jag vill ju att mina barn ska ha en bra relation med mig när de blir vuxna så därför har jag lovat mig själv att aldrig låta dem förstå att jag ibland tycker att hon är helknäpp... vi får väl se hur det går. Jag tycker i alla fall att relationen lugnat ner sig sedan jag fick barn (förutom några bråk vad gällde anknytning och annat i början).

Jag vet att det låter förenklat - din relation, Rosarin, med din mamma är så klar mer komplicerad. Om jag vore som du skulle jag ändå försöka prata med min mamma och vara så ärlig (och kanske elak) som det går, men förklara att nu gäller det faktiskt din dotter - vill hon vara mormor så kräver det ju ett engagemang från hennes sida också. Säg att du vill ha en raltion, men då får den inte bara vara på din mammas villkor - vilket hon verkar kräva nu... förlåt om jag låter Dr Phillig - men jag är ju uppvuxen med Felicity...

Lycka till i alla fall!!