Min hysteriska adoptivmamma...

Fenneka skrev 2007-07-15 19:11:06 följande:

Jag har också en knepig morsa med psykiska besvär, men hon har mer distans till mig så det är nog inte lika svårt för mig som för dig. Som vuxna måste vi förstå att vi inte kommer att förändra våra föräldrar och de blir aldrig det vi hoppas. Speciellt där det finns psykiska störningar, vilket din mamma har så som du beskriver henne, så kommer problemen enbart öka utan hjälp utifrån, t.ex. terapi. Men enbart hon kan göra den förändringen, det är inget vi som barn kan tvinga på våra föräldrar hur väl vi än vill. Mitt tips är att acceptera läget, bestäm dig för vad du kan acceptera eller inte, förmedla detta till din mamma på ett lugnt och tydligt sätt, och stå sedan för det. Tro aldrig att hot om självmord osv är ditt fel, det är det inte (jag vet). Ta inte på dig hennes problem som dina för du kan inte lösa dem åt henne. Var den vuxna starka kvinna som du är, och koncentrera dig på att vara en god mor till ditt barn.

Vad bra skrivet!!! Jag har haft/har samma problematik med min mamma, men hon är inte så "klängig" som din verkar. Känner igen hot om självmord och en gång ett försök. Då var jag 12 år och hon sa att det var mitt fel... Redan då förstod jag instinktivt att det enbart handlade om henne, och detta har jag sedan alltid haft som en inre övertygelse. Man kan inte lösa andra vuxna människors problem åt dem sen kan de vara ens mamma eller vad som.

Stå på dig som Fenneka skrev. Du gör inte henne illa genom att göra det.

*kramar om*

voice

Äldre 23 Jul 20:39

#31

Det är alltid så svårt att råda om hur andra ska göra. Orkar man inte hålla kontakten ett tag så kanske man ska pausa? Man måste ju ha någon näring själv att stoppa in i en relation, det är ju speciellt nödvändigt om den ser ut såhär!

Jag tycker inte att man kan "göra slut" med en förälder?! Visst måste det väl finnas en väg tillbaka, ett mål att kunna mötas?

Jag kan bara säga hur det blev med min mamma: vi har en "bra" relation idag- som vuxen har jag lärt mig hur hon fungerar. Hos många trubbas de mest uttalade/extrema delarna hos ens personlighet av med tiden, och så har det varit för henne.
Däremot har vi inte en mamma-dotter- relation, för det finns inget stöd att vänta hos henne, ingen trygg famn, ingen riktig botten. Jag kan inte ta upp problem eller utlämna starka känslor, det är hon för neurotisk för.

Men jag har sörjt klart att hon inte är en "mamma-mamma", vi har faktiskt en relation, jag känner min mamma väl och vi får båda ut något av att umgås. Vi har starka känslor för varandra även om hon inte kan uttrycka dem och jag måste vara försiktig att uttrycka mina ibland. Det blir lättare och lättare att reflexmässigt veta var man inte ska trampa- det tar inte särskilt mycket energi mer. Ibland har vi riktigt trevligt!

Jag tycker det låter som att dina föräldrar båda skulle behöva få prata med någon! vill inte din mamma kan det faktiskt vara till _stor_ hjälp om din pappa gör det!!!

Hoppas att det var till någon hjälp!

Kram

voice

Äldre 26 Jul 11:22

#37

Vad tråkigt att ni har det såhär!

Du får ursäkta, men jag utgår ifrån att du vill få raka, uppriktiga tips och reaktioner: I de två sista inläggen tycker jag att både du och dina föräldrar beter er lite barnsligt...
Jag hade också blivit skitirriterad över det där med biljetterna-sanslöst pinsamt för dem! Men iö så är det ju faktiskt så för de flesta att man får göra lite eftergifter för att ha en smidig relation med sina föräldrar/svärföräldrar. De är ju faktiskt inte som ens vänner som man ju valt själv o desutom är de en annan generation vilket innebär ganska stora olikheter i handlande o tänkande!

Men tidigare beskrv du mer neurotiska drag som måste vara jobbiga att hantera ibland. Mitt råd är att stå på dig när du känner att hon gör dig illa/ går över gränsen med sitt "martyrskap", men glöm inte att lite eftergifter/ anpassning som inte är alltför jobbig kan ge väldigt mycket. Om dina föräldrar inte kan stå ut med att ni ska sova länge tex- varför inte bara vara lite smidig om det rör sig om en kort tid?
Råd i all välmening...

Min hysteriska adoptivmamma...

INNEHÅLL