BONUSFAMILJER, vilket går först barn eller kärlek?

Håller med dig helt.

Är som i samma situation fast pappan till mitt barn har valt att flytta iväg ca 100 mil, han får helt enkelt anpassa sej efter mig och komma hit och hälsa på sin dotter (3år) skull ALDRIG börja skicka henne hur som helst...och hur en mamma kan resonera att ens fundera på att flytta 65 mil från sin treåring ??? är för mig en gåta...

Jag skulle garanterat valt barnen!
Förhoppningsvis skulle partnern kunna flytta till mig men om inte måste man nog tänka sig för ordentligt för det är barnen som fanns först och det är deras uppväxt man äventyrar.

jag skulle inte ens flytta 4 mil från min dotters pappa hon behöver han lixom hon behöver mig

Så egoistiskt får man väl iaf inte vara.Klart att barnen går före.

Klart som solsken att barnen skulle gå före. Skulle aldrig kunna flytta långt ifrån mina barn.
Då får man lösa det på andra sätt...å går inte så får man väl sitta där ensam å trumpen ett tag innan man hittar nästa man.

Min sambo valde att flytta till ön för att jag inte kunde flytta från min son, skulle aldrig klara av att ta honom från hans pappa. Sonen var då fyra år...

Skönt att höra att det e fler som tänker som jag.

Fy vad egoistisk av pappan. Känner för er! Skönt att du står på dig om barnets trygghet, även om h*n antagligen skulle må bäst av att ha både mamma och pappa i närheten.

För mig går barnen först men det är inte helt ovanligt att en del väljer kärleken i stället som mitt ex som flyttade ganska många mil bort till ny sambo. Barnen är nu tonåringar och även om de klarar resan själva så är det svårt att vara en närvarande förälder på distans.

Sanda - Jo väldigt egoistiskt! Man är glad över att majoriteten av oss "föräldrar" resonerar så att vi aldrig skulle kunna flytta ifrån våra barn!! För tiden man missar över att bo långt ifrån, kommer ju aldrig kunna ersättas,

för vad är en pappa eg som man träffar 3 ggr per år och gör "roliga" saker hela den veckan med?

Än en papppa som finns där året om och vägleder i vardagen?

Exakt, min man hade lite svårt med papparollen innan han kom in i det, han ville oxå bara göra dom roliga sakerna och det var jag som tog tag i det "tråkiga" men nu har han varit pappaledig i olika långa perioder och har hittar sin roll som pappa, en pappa som finns där både för bus och skratt men även för dom tråkiga och jobbiga bitarna. Det är mycket uppskattat. Man har ju inte skaffat barn för att ta i den biten när det passar.