• Anonym (svärdotter)

    Oidipus-låsning?

    Överallt hör jag exempel på hur vuxna män KRYPER för sina mammor så att svärmödrar och svärdöttrar kommer på kant med varandra. Vad är det för fel på relationen mor/son egentligen?
    När vi pratade om det sa min man sig ha ett vuxet förhållande med sin mor, helt på vänskapsbasis och vara så frigjord så. Ja jo tjena.
    Själv har jag vuxit upp utan föräldrar och alltid klarat mig själv. Har inga egna referenser. Så kanske har jag taskigt hum om vad som är friskt?

    När jag och min man skulle gifta oss ville svärmor bestämma. Hon var inte med och betalade något så jag såg ingen anledning för henne att ha anmärkningar på kläder, gäster o s v.
    Min man reagerade inte alls på hennes övertramp! Först när jag frågade om han ville gifta sig med henne eller mig kom han sig för med att säga ifrån till henne.

    När jag och min man har meningsskiljaktligheter pratar han av sig med sin mamma. Det är väl fint. Men han kryddar och vinklar allt till sin fördel så att jag framstår som en idiot. Det har han själv erkänt för mig att han gör, men vågar inte berätta sanningen för henne. Hon tar alla tillfällen att tillrättavisa mig. Jag får lust att berätta för henne vad hennes ouppfostrade son faktiskt gjorde mot mig för att jag skulle handla så. Men vad har jag att vinna på att smutskasta min man inför hans egen mamma?

    Min man jobbar borta och är hemifrån i veckorna. Om han får samtal när vi pratar i telefonen kopplar han över på R2. Men om det är hans mamma som ringer droppar han bara samtalet med mig utan att vi ens hunnit avsluta. Hans mamma är sjukpensionär och har hela dagarna lediga för telefonsamtal. Jag jobbar heltid och har barn. Ändå skulle han aldrig komma på tanken att be mamsen vänta ens för att avsluta samtalet med mig. Han pratar oftare med sin mamma än med mig.
    Hon är sjukpensionerad p.g.a. vag ryggvärk vid tunga lyft. Hon är knappt 60 och har ett aktivt liv men behöver inte jobba. Ändå hela tiden den här överdrivna hänsyn mot henne, som om hon vore döende.

    När jag höll på att förblöda efter en livmoderoperation åkte vi in akut till lasarettet i samma stad som svärmor bor (1 timme från oss). Då frågade min man, på fullt allvar om vi inte skulle titta in till hans mamma nu när vi ändå var där.
    Han framstod ju inte direkt som manlig när hans navelsträng till mamsen var starkare än hans oro för sin hustrus hälsa. Jag sa bara att jag inte kände för det just då. Lyckligtvis lyssnade han och svängde ut från hennes uppfart.

    Hans mamma har nyligen gift om sig med en ny karl igen. Min man har visat ett brinnande intresse för hennes bröllop, planerande av resa och arrangerande av foton åt dem. Det är väl kul. Men fotona efter vårt eget bröllop ligger oframkallade och tackkort oskickade fortfarande ett år efter. För han orkar inte rota fram adresser till "sina" gäster.

    Jag har inte vågat säga åt min man att jag tycker hans okritiska kärlek till sin mamma är bortom proportioner. Kanske tycker han bara att jag är avundsjuk och oförstående för att jag inte har någon egen mamma. Naturligtvis unnar jag honom hans mamma. Kanske är det småaktigt av mig att gnälla. Hon finns ju inte för alltid.
    Men ibland undrar jag: hur ska jag stå ut i kanske 30 år till? Varför är män så rädda för att bli vuxna och självständiga att de låter allt och alla stå tillbaka för mamsens skull?

  • Svar på tråden Oidipus-låsning?
  • Anonym (hmm)

    Det kanske är enkelt för dom och hålla sig på god fot med mamsen vem vet.
    Hoppas det inte blir så här för mig och min son:-O

  • Anonym (svärdotter)

    jo men man undrar ju varför vi kvinnor står ut med och accepterar mammagrisar.
    Är det för att felet egentligen än mammornas som går i symbios med sina söner och vägrar inse att de blir vuxna?
    Eller är det vi kvinnor som kräver för mycket när vi vill vara nr 1 för vår man?

  • Anonym (hmm)
    Anonym (svärdotter) skrev 2007-07-19 22:13:56 följande:
    jo men man undrar ju varför vi kvinnor står ut med och accepterar mammagrisar.Är det för att felet egentligen än mammornas som går i symbios med sina söner och vägrar inse att de blir vuxna?Eller är det vi kvinnor som kräver för mycket när vi vill vara nr 1 för vår man?
    Jag tror att de flesta mammor inte vill inse att deras söner blir äldre och då kanske inte sönerna vill såra sina mammor?

    Nej jag tycker inte vi kvinnor kräver för mycket av våra män, dom valde ju oss till sina nya familjer med barn och fru och allt va det innebär visst ska dom ställa upp och respektera sina föräldrar men det ska inte gå så långt att deras "riktiga" nya familj blir lidande.
  • Anonym (svärdotter)

    Okej, det kanske är svårt att acceptera att barnen blir vuxna. Men varför ska just sönerna omyndigförklaras?
    Jag hör mycket sällan om vuxna döttrar som har mammor som överbeskyddar eller tar över och sabbar deras relation. Eller pappor av den äldre generationen som bryr sig över huvud taget.
    Fattar inte mammor att de sabbar all form av jämställdhet genom att dalta så med sina söner?
    Jag är så glad att jag bara har döttrar. För de flesta mammor till söner jag känner har ju blivit helt bänga...

  • Indianica

    Jag försöker se det som att de har en nära relation och att det är positivt även om man måste sätta gränser ibland genetemot svärmor.

    Tror dock många barn länge (kanske alltid) är obarmhärtigt lojala mot sina föräldrar och vice verca. Oavsett kön. Ibland är det sunt, ibland inte. Men ofta är det döfött att kritisera någons barn inför en förälder eller tvärtom. Så jag har släppt det. Men sätter gränser genetemot svärmor när hon t o m ska bestämma vad vi ska ha för preventivmedel och inte. Försöker göra det "lite fint", diplomatiskt sådär. Har insett att jag kan aldrig få vare sig svärmor eller maken att se neutralt på sin relation, aldrig kritiskt. Istället får jag försöka se deras relation som en tillgång för DEM, det kan jag glädjas åt. Kanske lever svärmor några år extra i välmående av hans omsorger? Tänk så många äldre osm sörjer att barnen inte bryr sig om dem...inte hinner med...och tänk så många vuxna barn som innerst inne sörjer föräldrar, de föräldrar som lämnat dem för döden eller som är som döda levande, som inte bryr sig och finns till hands.

  • Anonym (svärdotter)

    Jo, jag vet att det här är smågnäll i sammanhanget och knappast kvalar in under Riktiga problem. Men för mig som aldrig haft nån förälder ter det sig så konstigt att jag behöver dryfta det med någon som ger en annan syn på saken. Och det går ju så bra här. Att det inte är så smart att prata med min man eller hans mamma om det har jag förstått. Men visst måste man vädra ibland för att inte liksom koka över och råka säga nåt oöverlagt i ett svagt ögonblick. Kan nog sabba mycket.
    Tack för att nu räddade mig från det för den här gången.

  • Anonym (svärdotter)

    Andra brottas med problem av helt annan kaliber. Otrogna män som super konstans, slåss och knappt minns namnen på sina barn, aldrig hållit i en dammsugare och har minst döende mammor. Det blir rätt taskigt med utrymme för vardag. Man har inte gärna vardagligt smågrubbel ihop med nån som blivit helt avtrubbad och slåslagen av livets STORA smällar.
    Men ändå...har ju alla behov av ventilera ibland.

Svar på tråden Oidipus-låsning?