Oidipus-låsning?
Överallt hör jag exempel på hur vuxna män KRYPER för sina mammor så att svärmödrar och svärdöttrar kommer på kant med varandra. Vad är det för fel på relationen mor/son egentligen?
När vi pratade om det sa min man sig ha ett vuxet förhållande med sin mor, helt på vänskapsbasis och vara så frigjord så. Ja jo tjena.
Själv har jag vuxit upp utan föräldrar och alltid klarat mig själv. Har inga egna referenser. Så kanske har jag taskigt hum om vad som är friskt?
När jag och min man skulle gifta oss ville svärmor bestämma. Hon var inte med och betalade något så jag såg ingen anledning för henne att ha anmärkningar på kläder, gäster o s v.
Min man reagerade inte alls på hennes övertramp! Först när jag frågade om han ville gifta sig med henne eller mig kom han sig för med att säga ifrån till henne.
När jag och min man har meningsskiljaktligheter pratar han av sig med sin mamma. Det är väl fint. Men han kryddar och vinklar allt till sin fördel så att jag framstår som en idiot. Det har han själv erkänt för mig att han gör, men vågar inte berätta sanningen för henne. Hon tar alla tillfällen att tillrättavisa mig. Jag får lust att berätta för henne vad hennes ouppfostrade son faktiskt gjorde mot mig för att jag skulle handla så. Men vad har jag att vinna på att smutskasta min man inför hans egen mamma?
Min man jobbar borta och är hemifrån i veckorna. Om han får samtal när vi pratar i telefonen kopplar han över på R2. Men om det är hans mamma som ringer droppar han bara samtalet med mig utan att vi ens hunnit avsluta. Hans mamma är sjukpensionär och har hela dagarna lediga för telefonsamtal. Jag jobbar heltid och har barn. Ändå skulle han aldrig komma på tanken att be mamsen vänta ens för att avsluta samtalet med mig. Han pratar oftare med sin mamma än med mig.
Hon är sjukpensionerad p.g.a. vag ryggvärk vid tunga lyft. Hon är knappt 60 och har ett aktivt liv men behöver inte jobba. Ändå hela tiden den här överdrivna hänsyn mot henne, som om hon vore döende.
När jag höll på att förblöda efter en livmoderoperation åkte vi in akut till lasarettet i samma stad som svärmor bor (1 timme från oss). Då frågade min man, på fullt allvar om vi inte skulle titta in till hans mamma nu när vi ändå var där.
Han framstod ju inte direkt som manlig när hans navelsträng till mamsen var starkare än hans oro för sin hustrus hälsa. Jag sa bara att jag inte kände för det just då. Lyckligtvis lyssnade han och svängde ut från hennes uppfart.
Hans mamma har nyligen gift om sig med en ny karl igen. Min man har visat ett brinnande intresse för hennes bröllop, planerande av resa och arrangerande av foton åt dem. Det är väl kul. Men fotona efter vårt eget bröllop ligger oframkallade och tackkort oskickade fortfarande ett år efter. För han orkar inte rota fram adresser till "sina" gäster.
Jag har inte vågat säga åt min man att jag tycker hans okritiska kärlek till sin mamma är bortom proportioner. Kanske tycker han bara att jag är avundsjuk och oförstående för att jag inte har någon egen mamma. Naturligtvis unnar jag honom hans mamma. Kanske är det småaktigt av mig att gnälla. Hon finns ju inte för alltid.
Men ibland undrar jag: hur ska jag stå ut i kanske 30 år till? Varför är män så rädda för att bli vuxna och självständiga att de låter allt och alla stå tillbaka för mamsens skull?
