Jag satte dit en knarkare!

Jag hatar knarkare, det gör jag verkligen! Inte nog med att de drar med sig en massa andra människor i fördärvet, de är även opålitliga, tjuvaktiga och kostar samhället stora summor varje år.

DÄrför är jag gärna polisen behjälplig när det gäller att sätta dit knarkare.
Detta är min lilla historia:
För många år sedan, för sjutton-arton år sedan, så bodde jag en period i en mindre stad i Svealand. Jag fick ett jobb där och blev kvar i två år. Jag bodde i stadens höghusområde och trivdes bra. Träffade en trevlig flickvän, hade ett jobb som jag i alla fall inte fick spykänslor av osv.
När jag var ledig så ägnade jag antingen tiden åt att supa (detta var på den tiden då jag söp, var periodare) eller också umgicks jag med min flickvän som inte kände till mina spritvanor. Inte i början i alla fall.
Men naturligtvis så fanns det en orm i paradiset.

I samma höghus som mitt så bodde det en knarkare, en haschrökare av värsta sort. Han höll även på med annat men brasset var hans huvuddrog vad jag förstod, ja det var t o m hans största inkomstkälla.
Vi kan kalla honom för Conny.
Denna Conny var en sådan person som jag alltid har föraktat. Han var i min ålder, i början av tjugoårsåldern och hade aldrig jobbat och hade heller inga planer på att börja jobba. Levde på socialen och körde ständigt med de gamla vanliga argumenten: "Jag har mina rättigheter! Jag vet vad jag har rätt till!" Osv, osv. Att dessa människor även har skyldigheter har aldrig slagit dem.
Hela hans uppsyn och stil retade gallfeber på mig. Ibland när jag mötte honom i hissen tidiga mornar när jag skulle till jobbet så kunde han stå och hånflina åt mig.
Det var en självsäker typ och själv så tyckte han att han var guds gåva till kvinnorna. Han var högljudd, gapig och allmänt tyken och när han var stenad eller full - vilket han alltid var - så uppträdde han på ett aggressivt sätt och muckade med allt och alla.
Jag vet att han ofta åkte på stryk men det fick honom aldrig på bättre tankar. Han fortsatte i samma stil.
Detta var under åttiotalet och jag minns att han trodde att han var en riktigt snitsig kille. Han hade en enormt stor blonderat hockeyfrilla och en glänsande träningsoverall som påminde om Blixt Gordons uniform. Axelvaddar, revärer, omotiverade ficklock, blixtlås, antenner och jävelskap över hela honom. Den var svart och rosa. Det minns jag.

Men det som retade mig mest var att han sålde knark. Det sprang allehanda knarkare hos honom hela dagarna och nätterna och de förde ett jävla liv. Förutom att det ibland var svårt att sova så var det obehagligt att ibland stöta på en massa otrevliga missbrukare i hissen och trapphuset. En knarkare är opålitlig, man vet aldrig vad de kan få för sig.
Men det som fick mig att verkligen ta tag i saken var när jag fick reda på att han även sålde knark utanför en högstadieskola. Nu fick det jävlar i mig vara slut på dumheterna!
Vid denna tid hade jag en flyktigt bekant som inte var guds bästa barn, det ska gudarna veta. Men han var i alla fall en snäll och trevlig kille, och stor och stark. Sådana kan vara bra att ha som vänner när det blåser hårt där ute.
Jag gav honom en hundring och bad honom gå ned till denna Knarkar-Conny och köpa en bit brass. Det gjorde han.
Denna rökbit plattade jag sedan till rejält, lade i ett kuvert och postade sedan detta anonymt till polisen.
Nästa dag så ringde jag även ett anonymt samtal till polisen från en telefonkiosk och tipsade dem om denna Knarkar-Conny. Jag talade om för dem att han sålde knark till allt och alla från sin lägenhet, även till skolungdomar. Som bevis så hänvisade jag till den lilla rökbiten som jag hade skickat till dem. Sade att jag hade hittat den i min trettonåriga lilla dotters jackficka.

Det blev naturligtvis ett jävla liv. Detta tips kunde de helt enkelt inte nonchalera. De hade ju t o m fått en haschbit som bevis.
Det tog inte lång stund, tror att det bara gick några dagar, så kom snuten och bankade på Connys dörr. De rev ut precis hela jävla lägenheten. Det fanns i och för sig inte mycket att riva ut från det där råttboet men jag stod på min balkong och såg madrassen flyga ut på balkongen, hörde hur de rumsterade om där inne och hur den där vidriga lilla jävla Conny skrek om att de inte "hade någon rätt" osv.
Sedan kom de ut med Conny mellan ett par snutar, satte honom i baksätet och körde iväg till polishuset för vidare förvaring och häktning för narkotikabrott.
Det var en ren njutning att se.

Men detta är tyvärr Sverige. Det tog inte lång tid förrän aset var ute igen och fortsatte med sin försäljning och knarkande
Men då hade jag redan flyttat vidare till en annan ort så jag slapp honom i alla fall.
Jag har fortfarande vänner kvar i den där stan som jag har kontakt med. Jag frågade om den där Conny lever, om han har skärpt till sig eller om han fortsätter i samma stil.
Jodå, han är still going strong! Idag har han fyllt fyrtio, lever på en ynklig förtidspension (pension från vad?), har någon svår leversjukdom som måste behandlas med jämna mellanrum och bor i ett hus för kroniska missbrukare utanför stan.
Undrar hur mycket den där jäveln har kostat oss skattebetalare hitills? Det värsta av allt är att han fortfarande går med snoken i vädret och gapar om sina rättigheter. Allt enligt mina gamla bekanta i denna stad.

Men som sagt, man kan nog trots allt säga att jag fick min hämnd till slut. Det är inte jag som lever på en ynklig förtidspension, det är inte jag som lider av en missbruksrelaterad skada, det är inte jag som bor i ett gruppboende för kroniska missbrukare.
Dessvärre så är nog denna Conny för dum i huvudet för att själv se sitt misslyckande.