Hjälp! Jag har så lätt för att rodna!!! JOBBIGT

Rodnade väldigt mycket när jag var yngre. Mina kompisar kallade mig stoppljuset. Nu när jag är äldre och säkrare på mig själv så rodnar jag inte alls lika mycket. Ibland känner jag på mig att en situation kan uppstå där jag kan komma att rodna. Då förbereder jag mig på det och försöker slappna av. Det brukar fungera.

Mental träning, kanske?!

jag är EXAKT som dig! hjälp,känndes som att det var jag som skrev det!! vet hur du känner dig!!

Det är ju pissjobbigt emellanåt. Tycker att jag borde lägga av med sådant trams nu när jag är vuxen, men icke jag kommer nog att rodna ihjäl mig en dag och bara det gör ju att jag rodnar ännu mer!

Håller med, har blivit kallad brandbil,redface,tomat..stoppljus!.osv osv! inge kul,då jag inte skäms utan bara blir röd i ansiktet utan anledning! har ingen aning hur det startade,men måste vara runt när jag gick i åkurs 4-5ungefär!
aldrig i sambons närvaro blir jag det,känner mig trygg men utanför hemmet eller om någon kommer hem till oss så blir jag det utan anledning!! ingen behöver direkt säga något pinsamt eller något utna det bara kommer.och man känner sig så himla obekväm......

Hej!!!!

Jag är också precis likadan som dej. Det är väldigt besvärande och jag kan tyvärr inte ge dig något tips, bara stötta.

Jag jobbar också inom vården och när vissa personer tilltalar mig så blir jag knallröd, även om det inte är något speciellt,
t ex om någon läkare ber om något. Vissa känner jag mer respekt för och för dessa blir det värre.

Jag avstår från att prata om det är mycket folk i fikarummet för om jag får många blickar på mig när jag håller på att berätta något så kan jag knappt koncentrera mig på att berätta klart, blir röd och generad, SKITJOBBIGT. Annars är jag, precis som du en framåt tjej som ser bra ut, att jag är blond gör inte saken lättare heller, då syns det ännu värre när man har så ljus hy också.

Tur att det finns fler därute. Och taskigt att dom påpekade din genans, som om man inte skulle veta det!!!!!!!. Det blir ju bara värre.

jag kan också bli röd i ansiktet titt som tätt, oftast utan att någon pinsamt före.. det brukar mest bli så att jag märker att jag rodnar och då blir det pinsamt så då rodnar jag mer..
skitirriterande.
ibland märker jag faktiskt inte att jag blir röd i ansiktet utan någon anna påpekar detta, fattar inte varför. har tidigare inte haft mer problem än ngn annan. detta har kommit senaste året kanske.
den enda kopplingen jag kan komma på är att det händer när jkag blir överraskad. när någon oväntat pratar eller frågar mig ngt oväntat.

men jag bryr mig inte så mkt om det, det får hända ibland, vill inte unvika vissa situationer som kan utlösa det mer. försvinner säkert lika plötsligt som det kom.
borde ju försvinna om jag inte bryr mig om det så mkt. och om jag lyckas att inte bry mig så gör det ju inte så mkt ändå..

jag har samma handikapp men det har blivit betydligt bättre med åren ska jag säga!

i tonåren var det ju värst eftersom man är mer osäker då.

det bästa du kan göra är att försöka bättra på ditt självförtoende, gärna genom att utsätta dig för starka situationer där du vanligtvis rodnar och träna bort det..

jag sjöng karaoke, vem tror du står på scen jämt nu?

ut och ta för dig bara, det är inga vuxna männskor som bryr sig om dina kinder blir röda, dom bleknar snart!

Samma här när jag var lite yngre.. nu är jag 34 ö det händer ytterst sällan. Mitt knep var att tänka på något hemskt när det hände..typ på döden,cancer el liknande..då släppte det lite..*L*

Känns som att du skriver om mig! Har precis samma problem som dig. Skitjobbigt!

en sak till;

människor som säger :vad röd du är, eller vad röd du blev ska hängas! hur fan kan man vara så okänslig? undrar hur många gånger man fått höra det alltså!! det gör saken värre och gör att man mår dåligt efteråt, om ingen säger nåt så glömmer man det ju efter ett tag i alla fall..

alla ni därute! påpeka inte för oss tomater att vi är röd, vi VET om det, jag lovar! det är som att säga till en skelande att deras ögon åker iväg... urbota korkat!

Åh herregud, jag har hittat min tråd
Det känns precis som om ni vet hur jag känner och vad som
händer !! Det är skit tråkigt att rodna, man känner sig som en öppen bok.

Jag menar OK om man rodnar när det verkligen blir pinsamt men
när man rodnar av bara tanken att rodna ...då är det illa.

Jag har dessutom upptäckt (för länge sedan ) att jag har social fobi, vilket hänger ihop med just uppmärksamhet. Jag undviker sociala träffar, middagar osv. När det är dags för något särskilt får jag ont i magen, kallsvettas, hjärtat slår 200 och jag RODNAR vid minsta blick från nån .

Jag kommer att medicineras snart och ska se om det hjälper *hoppas*.

Jag rodnar också jätte lätt!
Blir röd bara jag blir tilltalad ibland......JOBBIGT!!

Helt sjukt, kändes som att du hade tagit mina ord för 5 år sedan... Hade EXAKT så där förr. Ändå är jag en väldigt sprallig person, omtyckt och spontan. Jag fick små attacker, skulle väl idag säga att det var panikångest och att detta med "rödheten" hörde dit på sätt och vis. Idag är jag inte alls drabbad.
Och även fast du inte tror på mig när jag säger det här, så är det faktiskt bara mentalt. Du har något som blockerar och har fastnat i ett mönster.
Jag kom ihåg att jag läste och kollade upp det, för tro mig, du är lååångt från ensam! Och när jag hade läst, tagit del av tips och råd för hur man ska tänka när det väl uppstår gjorde att det faktiskt försvann. Dock kommer jag konstigt nog inte ihåg vad tipsen var. Men jag ska forksa lite, och så återkommer jag :)

Oj vad många som är i min situtuaion,trodde jag var ensam om detta problem!

Jag har också detta problemet.
Men till skillnad från vad några skrev så rodnar jag mest tillsammans med min pojkvän,eller fd.pojkvän rättare sagt.
Jag känner mig ofta nervös då vi samtalar och om jag då rodnar så påpekar han det alltid."Varför blev du så röd?"
Vilket i sin tur leder till att jag rodnar ännu mer och ännu oftare i hans sällskap.

Det känns ju tryggt att veta att man inte är den enda personen med detta problem. Jag kan bli så vansinnigt arg och lessen om någon påpekar att jag rodnar och blir röd, precis som jag inte skulle veta det redan, det blir ju bara värre. Jag har vid ett sådant tillfälle lust att hoppa från klippan, jag vill gömma mig, sticka ner huvudet i sanden som en struts. Blir så trött på hur okänsliga vuxna människor kan vara.
Jag har på senare tid slutat ta hissen på jobbet. Jag klarar inte av den lilla stunden tätt ihop med människor, för skulle nån säga nåt till mig så blir jag stekhet och där kan jag inte fly och då känns det som jag får panik. Jag har börjar ta trapporna, säger till de andra att jag behöver motion! Jag önskar verkligen det fanns nån tablett eller nåt man kunde ta så att detta handikapp försvann.

Jag har oxå lätt för att rodna och nu när jag skulle tillbaka från mammaledigheten, till ett nytt jobb där man träffar massor av nya mänskor varje dag och där jag sitter i en position där man blir uttittad, så tänkte jag mycket på hur det skulle gå med just min rodnad och om jag skulle klara av det hela.....Men så köpte jag en kräm på Make up Store, som är "gul" och en liten klick av den med sin vanliga underlagskräm dämpar röda partier i ansiktet. Så i början på jobbet hade jag den på mig och när jag kände som att "å nej, nu kommer jag att rodna/nu rodnar jag" tog jag genast kontroll över mina tankar genom att "säga" till mig själv; "Det syns inte, eftersom  du har den där krämen på dig" och då kunde jag slappna av och kände mig inte alls så besvärad eller tänkte så mycket på rodnanden...Sen vet jag inte om det syntes ändå att jag rodnade men det hjälpte mig att tillämpa det jag fått lära mig i KBT även i den här situationen.. ( ser att det låter som en reklam för en "superduper"kräm som gör dig lycklig i början ) Lycka till!

Sånt där är inte kul. Jag är extremt ljus i hyn och om jag rodnar syns det med en gång. Jag rodnade jämt som tonåring när man skulle läsa högt i skolan. So much so att jag ogillade (läs: började skolka från) de lektioner då man kunde tänkas läsa högt. Om jag satt vid katedern och läste var det inga problem. Om jag hade föredrag inför hela skolan var det iunga problem. Eller spela teater eller sånt. Allt där jag hade kontroll var okej.

Panikrodnanden kom om det var ett överraskningsmoment.
"aussie, då kan du läsa högt sida 16-18 nu då. " Från ingenstans på en sekund skulle man då läsa med tydlig stämma. Jag började rodna en gång och sen blev det en grej som jag störde ihjäl mig på. Det kändes förnedrande att kroppen svek för en sån banal sak som högläsning!!! Skittramsigt tyckte jag. Men det gick faktiskt över med lite envishet. Jag är lite stolt att jag kom över det hela.
Och nu när jag rodnar (hände senast då jag satt och pratade med en advokat och jag fick en tanke: Om jag rodnar nu tror hon att jag ljuger - och så rodnande jag -) brukar jag faktiskt inte försöka dölja det utan säger vad som fått mig att rodna. Jag sa till advokaten precis som det var. Det kanske lät knepigt, men hellre det än att hålla på och få sociala tvångstankar.