Joel Bitar

Kan bara instämma

En bekant definierade det väldigt bra en gång "Alltså, barn fattar ju inte att han har Downs eller är annorlunda på något vis, de ser bara en jobbig unge som är elak mot sin mamma".

Minns att vi hade en kille på dagis som "det var något med". Men det var ingen av barnen som fattade att det var något "med" honom, vi var bara avundsjuka för att han fick sitta på en speciell kudde på samilingen

är född 86 förresten

Fast har inte barn alltid varit rädda (och f.a. blyga) för sånt som är främmande? 80-talisterna kan ju inte precis kallas barn idag och det är ju de som upplevde Joel bitarna som skrämmande.
Var ute med min bonus häromdagen och mötte en rullstolsburen person med multihandikapp, hon blev rädd men då fick ju jag förklara så gott jag kunde varför h*n satt i srullstol och lät som h*n gjorde, och då tyckte hon inte det var lika läskigt längre. Det är ju det vi vuxna är till för. Då tycker jag det är betydligt värre med vuxna som är rädda för sånt som är främmande...

håller med... sen ser jag ju idag självklart på honom på ett helt annat sätt, när jag var ltien fattade jag ju inte ens att han var annorlunda på ngt vis, hade man fattat det hade ju programmet fått liiite mer mening.
det går ju inte att jämföra synen man hade på dagis som man har nu idag har jag ju t.o.m. fattat att min farbror har DS och jag har jobbat med personer med DS, för mig är de lika mkt individer som vem som helst, men som barn tänkte jag inte alls på om folk var annorlunda än mig... jag trodde ju t.o.m. att människor från andra länder tänkte på svenska och bara pratade på ett annant språk