Om du har kontakt med öppenvården finns det arbetsterapeuter där som kan hjälpa dig att ladda upp inför samtal, snacka av dig din oro inför anställningsintervjuer och så. Din psykolog/psykiater/kurator kan hjälpa dig att få träffa en sådan. Jag var sjukskriven i 4 och ett halvt år och behövde många timmar hos en arbetsterapeut innan jag ens kunde föreställa mig att gå ut i verkligheten på arbetsmarknaden igen.
När jag sedan blev friskförklarad fick jag en särskild handläggare på AF som jobbade i team tillsammans med FK, och som tog särskilda hänsyn till mina olika hinder (depression, ångest, soc fobi) när han letade efter lämpliga arbetsplatser.
För att lätta på kraven fick jag arbetspröva ett tag först, på statens bekostnad. Det gjorde att jag kunde slappna av lite och inte känna att jag måste prestera så mycket utan mer koncentrera mig på att fixa den sociala biten, snacka med folk i fikarummet och sådant som jag tycker är jättesvårt.
Jag fick även en SIUS-konsulent (särskilt introduktions- och uppföljningsstöd) från AF som jag kunde fråga om sådant som jag inte vågade ta upp med chefen, och prata med om mina tankar kring hur det funkade på jobbet, hur de andra uppfattade mig och sådant som "friska" människor bara tycker är knäppt. Det hjälpte att ha en som var på min sida, och som hade erfarenhet av personer med psykiska problem, att prata med. Hon kom och hälsade på mig på jobbet så ofta som jag tyckte att jag behövde henne.
Som med alla andra fobier gäller det att ta små steg och se till att man klarar dem. Första dagen är outhärdlig. Men om den går bra är det lite mindre otäckt att gå dit andra dagen. Och efter ett tag går det bra att gå dit, så länge inget oväntat händer. Och när det har hänt oväntade saker några gånger och man har överlevt det så känns inte det så jobbigt heller.
Det är svårt, att gå ut i stora världen igen. Det är en färdighet som man tar för givet, men som man tappar så lätt om man stannar hemma för länge.
Bara det faktum att du vill jobba tror jag ger dig hjälp på vägen. Och du är fortfarande ung nog att du inte förväntas ha en massa arbetslivserfarenhet.
Ta små steg, välj en arbetsplats som passar dina begränsningar (kanske inte något jobb där du ska ha en massa olika kontakter eller svara i telefon hela dagen) och förbered dig mentalt för varje litet steg på vägen. Fäst inte blicken vid horisonten, det är så väldigt långt dit.
Och lycka till!
Ja jag har studerat ett år nu och det har gått jättebra, men så gick jag en speciell kurs första året också som är utformat för dom med liknande problem som mig.