Mitt hjärta går sönder...

Det ÄR ett helvete, låt det vara det ett tag. Även om man inte tror att det blir bättre  - så blir det faktiskt det! Alla människor är med om separationer av ett eller annat slag.

Och varför skulle du dö ensam, trams! Du är 23 år! De flesta hittar inte den rätte förrän långt senare i livet.

Gråt, ält, och gråt lite till.... Tillslut tar faktiskt gråten slut, och du ser lite ljus igen.

Stor KRAM!

Det verkar som om du kan vara utan honom faktiskt. Har läst dina andra TS som du länkat till. Han är en kille som ännu inte är mogen för relationer. Han behöver växa till sig en hel del.

Och visst finns det killar därute som skulle passa dig som hand i handsken.

Klarar du att leva själv nån år eller så? Att sköta om dig själv och ditt eget liv, är en kanonbra början. Och om du liksom bara lever ditt eget liv så ska du se att nån du gillar skarpt kommer dyka upp.

Jag skilde mig vid 29 års ålder. Ett barn och ett på väg. Och trodde att jag aldrig skulle hitta nån att älska. Ett år senare träffade jag honom. Det höll visserligen bara i fyra år, men i alla fall... sen dess har jag gått igenom några längre förhållanden, men jag har fått vanor, blivit kräsen, hade barn osv, numera orkar jag inte ge mig in i nåt.

Och du... jag är 50 idag, och jag vet att jag kommer träffa den rätte en vacker dag . Visserligen krävs det att jag ger mig ut i samhället och inte bara sitter på jobbet eller hemma och ugglar... men den tiden kommer

Så himla trist. KÄnner man en framtid med nån, och den personen beter sig som om han vore singel, så är det ju jättesvårt. Man får nog väga där. Ensam och må bra, eller tillsammans och bli frustrerad och ledsen. Skriv plus- och minuslista. Att bygga en relation på enbart känslor är jättesvårt.

Jag tror att tjejer i ren allmänhet brukar kunna acceptera att "det är dags att stadga sig" i relativt ung ålder. Som kille verkar det vara lite mer att man ska vara ung och "en player" så länge som möjligt.

Ingen fakta nu utan mer av en allmänn observation.

Lequisha: det låter som en bra idé att ts skall läsa igenom de andra trådarna. Ibland behöver man påminnelser. Och framförallt får man försöka komma ihåg det dåliga, och inte bara det bra. Jag har en tendens att ENBART komma ihåg dåliga saker hos mina blivande ex, vilket gör att jag brukar gå ganska oskadad ur relationerna jag haft.

Jag känner igen mig i dig. Vi är båda närmare 40 år men mitt ex han har inte haft ett förhållande innan mig. Neeej..han är inte dum i huvudet eller efter..men har inte kunnat ta någon till sig och jag orkade inte med hans velande..pendling mellan hopp och förtvivlan med det som jag upplevde som svek varje gång han letade hus för att sen någon timme/dag senare ta tillbaka sin önskan..Till slut kände jag att jag inte kan lita på honom och vad har vi då? Det gör lika ont när man är 15,25,35,45 osv..och jag tror varje gång det händer att jag ska bli ensam..men till slut finns någon där..Jag har själv inte hittat mitt livs kärlek..om jag inte redan släppt honom utan att veta om det...men..kärlek finns för alla...tror jag...

har läst mycket av det du skrivit förut och verkar dela många tankar och värderingar med dig.
Ville bara säga lycka till och att du klarar det! Man är starkare än vad man tror! Du hittar nog nån som du kan dela ditt liv med och som vill samma saker som dig snart!

Du verkar ha det bättre utan honom än med.
Det är jobbigt ett tag men sen kanske du vaknar en morgon och känner att det inte gör så ont längre och att du sällan tänker på honom.

Klart någon annan vill ha dig.

Själv ska jag skilja mig och har ett barn med min otrogna make..