Jag undrar om någon har separerat därför att ni inte kommit överens med dom eller att dom varit så elaka/besvärliga?
Undrar också om någon har varit på väg att separera, men lyckats att rädda förhållandet och hur ni har gjort i så fall?
Och hur ni har fått respekt från er sambo/make även fast han har barn sen förut???
Hej
Jag funderar allvarligt på att bryta upp pga hans barn, trots att vi blir föräldrar om 2 månader. Jag är helt slutkörd och jag får ingen respekt.
Detta är jättesvårt, jag har varit nära att bryta upp flera gånger, men nu efter 5 år så fungerar det jättebra. Det är bara kommunikation som gäller, kom ihåg att ni är en ny familj och ni båda har lika mycket att säga till om/bestämma om i ert gemensamma hem.
Har varit nära o kasta in handduken flera gånger...
Men sen så får man en kommentar eller en kram som tar bort allt jobbigt just då...
Men det kommer tillbaka.... ständigt..
Vår räddning var att dra ner på umgänget till var tredje helg här hos oss...
För att skapa lugn o möjlghet att få in rutiner för våra gemensamma små barn...
Min son sen tidigare åker ofta spontant till sin pappa så där är inget problem...
Makens barn är 10 o 13 år....
Tror många gånger att det är avgörande vid vilken ålder barnen befinner sig..
Har varit bonusmamma eller som jag oftast känner mig Styvmor!! Snälla hjälp mig, känner mig ganska vilsen i rollen och vet inte om jag kommer att orka hela livet... Fast jag älskar min sambo... Tycker det är så svårt, trots att jag oftast är en glad tjej som tar livet med en klackspark.
Men det finns nog en hel del med samma problem som jag...eller?
den dagen man flyttar ihop med en person som redan har egna barn anser jag att NI två vuxna i det hemmet ansvarar för och bestämmer för ert gemensamma hem. då kan inte längre enbart bioföräldern bestämma och köra över bonusföräldern. däremot, är det något i barnuppfostran som bioföräldern INTE kan tänka sig att ändra på bonusförälderns initiativ, då har man problem! kanske är det en hel del som man bör diskutera igenom i förväg? jag tror också att bioföräldern måste vara beredd att ändra på en del saker OM och NÄR det ev tillkommer gemensamma barn. den som från börjarn var bonusförälder och som då blir bioförälder till de gemensamma har ju ingen som helst anledning att uppfostra barn utifrån en modell som sambon och hans föredetta har bestämt! nej, då måste det nuvarande föräldraparet bestämma hur deras föräldraroller ska se ut.
För mig vore det otänkbart att mina bonusar bara kom på helgerna för då blir de ju utanför, sedan är jag medveten om problemen som kan uppstå - befinner mig själv i ett läge där jag tvekar bl.a för att det är så många barn och svårigheterna få ihop en "ny" familj - men känns som man istället för att dra ner borde utöka umgänget.
Inget illa ment mot någon för jag vet inte alla omständigheter men spontant så känns det fel att dra ner...
Näe, inte är det så alla gånger med bonusbarn.. och även jag funderade många gånger i början på att kasta in handduken, då jag och min man hade svårt att komma överens om gemensamma regler. Var lite strängare än honom, och tolererade mindre än vad min man gjorde då. Ibland tyckte jag att det inte fanns några regler alls för hans killar, och kliade mig i huvet och funderade hur sjutton man skulle få allt att funka. I dagens läge vet jag att det handlar om kompromisser, man måste gå halva vägen var, och vi som vuxna ska tillsammans visa att det är vi som styr båten.
Jag hade också svårt att markera till mina bonusar där i början, så dom testade mig mycket innan jag började markera. Mina biobarn som jag hade sen innan testade min man på liknande sätt, och han också svårt att sätta gräns, så vi hade en hel del diskutioner om detta.
Nu är det snart 4 år sedan vi flyttade ihop, han, jag och våra alla barn. Har också skaffat ett gemensamt barn! Först för något år sen tycker jag att vi fått till det.. Så jag tror det är vanligt att det tar tid
Jag har testat i 5,5 år och det fungerar bara inte. I början var min sambo öppen för att jag också, tillsammans med honom skulle bestämma och ändra på saker som eventuellt inte fungerar som de hade det innan jag flyttade in. Men barnen reagerade kraftigt på det och tyckte att jag var en häxa som kom in och ändrade i deras liv som de haft ensamma med pappan i över 5 år. De protesterade och den ena flyttade helt och hållet till sin mamma. Detta gjorde att stämningen blev allt sämre i vårt hem. Min sambo riktade sin ilska och missnöje mot mig. Så efter det så fick jag mindre och mindre inverkan i hemmet. Han vägrade ändra på någonting alls.
Jag försökte ändra på att vi skulle äta tillsammans åtminstone 1-2 gånger i veckan. Detta gick inte igenom eftersom de inte vill äta med mig, utan de småäter istället hela dagarna. Jag önskade att vi när de var vuxna kunde ändra så att de kom på söndagen istället för måndagen, eftersom det då skulle bli trevligt att starta veckan med en gemensam middag. Detta avslogs direkt, eftersom de inte vill ha några förändringar.
Jag bad om att vi kunde ändra semestern till 2 veckor med oss och 2 veckor hos mamman istället för varannan vecka, ifall vi nu skulle resa iväg någonstans. Detta dissades också. Jag bad om att vi ska sluta småäta och ha riktiga måltider istället. Detta dissades.
Jag önskade att vi alla skulle hjälpas åt att städa en gång i veckan efter att barnen fyllt 18, men det dissades eftersom det är synd om dem som bara är här varannan vecka.
Jag tyckte att man ska plocka undan efter maten och ställa in tallrik etc i maskinen och då försvann den ene ungen.
Jag vet ärligt talat inte vad jag gör kvar med denna familj, eftersom jag inte har någonting alls att säga till om. Känner mig helt malplacé!
Jag har testat i 5,5 år och det fungerar bara inte. I början var min sambo öppen för att jag också, tillsammans med honom skulle bestämma och ändra på saker som eventuellt inte fungerar som de hade det innan jag flyttade in. Men barnen reagerade kraftigt på det och tyckte att jag var en häxa som kom in och ändrade i deras liv som de haft ensamma med pappan i över 5 år. De protesterade och den ena flyttade helt och hållet till sin mamma. Detta gjorde att stämningen blev allt sämre i vårt hem. Min sambo riktade sin ilska och missnöje mot mig. Så efter det så fick jag mindre och mindre inverkan i hemmet. Han vägrade ändra på någonting alls.
Jag försökte ändra på att vi skulle äta tillsammans åtminstone 1-2 gånger i veckan. Detta gick inte igenom eftersom de inte vill äta med mig, utan de småäter istället hela dagarna. Jag önskade att vi när de var vuxna kunde ändra så att de kom på söndagen istället för måndagen, eftersom det då skulle bli trevligt att starta veckan med en gemensam middag. Detta avslogs direkt, eftersom de inte vill ha några förändringar.
Jag bad om att vi kunde ändra semestern till 2 veckor med oss och 2 veckor hos mamman istället för varannan vecka, ifall vi nu skulle resa iväg någonstans. Detta dissades också. Jag bad om att vi ska sluta småäta och ha riktiga måltider istället. Detta dissades.
Jag önskade att vi alla skulle hjälpas åt att städa en gång i veckan efter att barnen fyllt 18, men det dissades eftersom det är synd om dem som bara är här varannan vecka.
Jag tyckte att man ska plocka undan efter maten och ställa in tallrik etc i maskinen och då försvann den ene ungen.
Jag vet ärligt talat inte vad jag gör kvar med denna familj, eftersom jag inte har någonting alls att säga till om. Känner mig helt malplacé!
Jag har testat i 5,5 år och det fungerar bara inte. I början var min sambo öppen för att jag också, tillsammans med honom skulle bestämma och ändra på saker som eventuellt inte fungerar som de hade det innan jag flyttade in. Men barnen reagerade kraftigt på det och tyckte att jag var en häxa som kom in och ändrade i deras liv som de haft ensamma med pappan i över 5 år. De protesterade och den ena flyttade helt och hållet till sin mamma. Detta gjorde att stämningen blev allt sämre i vårt hem. Min sambo riktade sin ilska och missnöje mot mig. Så efter det så fick jag mindre och mindre inverkan i hemmet. Han vägrade ändra på någonting alls.
Jag försökte ändra på att vi skulle äta tillsammans åtminstone 1-2 gånger i veckan. Detta gick inte igenom eftersom de inte vill äta med mig, utan de småäter istället hela dagarna. Jag önskade att vi när de var vuxna kunde ändra så att de kom på söndagen istället för måndagen, eftersom det då skulle bli trevligt att starta veckan med en gemensam middag. Detta avslogs direkt, eftersom de inte vill ha några förändringar.
Jag bad om att vi kunde ändra semestern till 2 veckor med oss och 2 veckor hos mamman istället för varannan vecka, ifall vi nu skulle resa iväg någonstans. Detta dissades också. Jag bad om att vi ska sluta småäta och ha riktiga måltider istället. Detta dissades.
Jag önskade att vi alla skulle hjälpas åt att städa en gång i veckan efter att barnen fyllt 18, men det dissades eftersom det är synd om dem som bara är här varannan vecka.
Jag tyckte att man ska plocka undan efter maten och ställa in tallrik etc i maskinen och då försvann den ene ungen.
Jag vet ärligt talat inte vad jag gör kvar med denna familj, eftersom jag inte har någonting alls att säga till om. Känner mig helt malplacé!
Jag har varit en bonus mamma i 4 år idag och är den elaka styvmodern. Jag har funderat på att gå härifrån så många ggr, Har flyttat ut 2 gånger redan. Funkar inte. Biomamman har vårdnaden just nu och vi har varannan helg. Trots underhåll vill hon låna pengar av oss VARJE månad. Jag kör barnen överallt dom ska med bil för mamman har inte råd med en bil och min sambo kan inte köra bilen. vi har inte råd med en bil just nu.
vi provar just nu hands of och låter pappan och biomamman uppfostra sina barn och jag bara lever ihop med dom då det är så lite tid i månaden.
sen kan de skylla på att jag är kort och otrevlig( försöker så hårt att låta neutral). Jag vet inte om vi kommer vara ihop så mycket längre till.
Jag fixade inte mer än 1,5 år med bonusbarn😳 och nu separerar vi. Jag känner att jag inte skulle kunna bli lycklig och hitta tillbaka till den glada, lättsamma personen jag var innan. De åt upp mig. Min sambo kunde enligt mig inte hantera ihopslagningen och hans barn blev som offer som han beskyddade från oss andra dygnet runt. Alla hans beslut togs utifrån en analys av hur det skulle bli för dem. Han gick in i en supersatsning för sina barn, tillsammans med deras mamma och de ältade allt, grävde i minsta sak och bokade möten för samtal osv. Barnen styrde totalt och fick härja fritt. Inget vuxet, inget planerande, bara dem och det var även på mamman veckor, då var han ofta där och med på alla aktiviteter även hennes veckor. Detta passar inte mig och jag flyttade ihop för att få en gemenskap. Nu tar jag barnen och går. Det är svårt att mötas i sånt här. Det blir smutsigt och egoistiskt. Livet förtjänar mer.
Det intressanta är väl att så pass många utgår från att det liksom bara ska fungera. Att föräldrarnas vilja att leva tillsammans ska vara en garant på något i övrigt rätt komplext.
Undrar när dessa bonusar flyttar och blir självständiga? De verkar aldrig vilja släppa taget om sina föräldrar av någon anledning. Det känns som att de kommer att kriga mot den nya kvinnan tills de vinner. Min bonus är snart 21 år och vägrar flytta. Vi kan inte bli sambos igen pga henne.
Något äldre tråd som fick liv igen? Jag har bott ihop med mina bonusbarn i snart 7 år. De bor varannan vecka men har periodvis varit hos oss mer (hade de fått välja hade de bott här alltid). Det har absolut funnits stunder när jag velat "kasta in handduken) och dra. Lika ofta som det finns stunder jag vill lämna av mina egna barn hos deras pappa och tacka för mig ungefär! Älskar dem dock, och jag upplever att de älskar mig tillbaka.
Relationen till barnen är en sak, det tar tid att bygga upp tillit och förtroende. Särskilt när man inte valt varandra från början. Krävs mycket sol och vatten för att det ska växa.
Din partner däremot, han ska respektera och älska dig alltid tycker jag. Jag har beklagat mig måååånga gånger över hur svårt det är att vara bonusförälder och han har aldrig varit anklagande. Alltid stöttat och hjälpt till att komma fram till lösningar.
Inte gjort men funderat många gånger. Vi har bott ihop i tre år och min dotter har alltid behandlat min sambo respektfullt även om jag vet att hon inte alltid har älskat att bo med honom.
Hans två barn däremot beter sig som monster och så fort de inte får göra något får jag skulden. De tyckte om mig någorlunda innan, men efter att vi flyttade ihop och jag satt ned foten för att de betedde sig som att det var något slags lyxhotell de bodde på (när det var som värst låg yngsta dottern i sängen och skrek på sin pappa tills han kom med frukost åt henne och äldsta dottern skulle flytta till mamma efter att jag bett om hjälp att duka bordet).
Jag förklarade att jag inte kunde leva så utan förväntade mig mycket mer av de jag ska dela hem med och han höll med mig till viss del. Hans barn är alltså 14 och 16, inte små barn. Vi kompromissade och införde lite regelbunda sysslor för dem, inget betungande utan en mjukstart, de ska duka bordet och tömma diskmaskinen en dag var i veckan och sen förväntar vi oss att de ställer in tallriken i diskmaskinen efter middagen och städar sina rum.
Den yngre har i perioder totalt fryst ut mig. Hon har satt sig mellan oss i soffan, när han kramar mig har hon då alltid behövt hjälp med något exakt på sekunden, hon har sagt till sin mamma att jag är en häxa och att de inte får sitta i soffan i vardagsrummet och att vi inte har någon mat hemma. Vid matbordet har hon tittat förbi mig och bara pratat med sin pappa. När jag har försökt starta en konversation med henne genom att fråga något har hon ignorerat mig.
Båda två skyller alltid på mig om de inte kan göra något, typ om vi är bortbjudna och de vill ha skjuts till en kompis just då är det mitt fel. Om jag behöver bilen när de vill åka och spontanshoppa tycker det att det är jag som ska ställa in, även om min sak varit planerad i en vecka.
Min sambo har försökt prata med både dem och sitt ex, men dels är deras mamma bra på att bekräfta dem i allt de känner och tror på riktigt på dem när de säger att de som sagt inte får mat eller vistas i soffan, dels är de helt oemottagliga för att allt som är fel inte beror på mig. Hans yngsta dotter har sagt till honom att det spelar ingen roll vem han (eller hennes mamma) skulle välja, hon kommer aldrig att acceptera någon bonusfamilj. Den enda familj hon någonsin kommer acceptera är mamma, pappa och sin syster.
Jag kräver inte att hon/de ska älska mig. Att min dotter och min sambo har en fin relation är jag jätteglad för och han säger ofta att han älskar henne som sin egen. Det är inget jag kan kräva. De har inte valt att bo med mig. Men jag tycker åtminstone att så stora barn skulle kunna åtminstone respektera mig och sin pappas val. Innan vi flyttade ihop fick var och en av barnen ett enskilt samtal om ev ihopflytt och där vi sa att det är helt ok om de vill säga nej. Alla tre svarade at det skulle bli roligt. De är därmed inte helt överkörda i det här heller.
Så, ja, många gånger de senaste året har jag skickat in intresseanmälan på lägenheter för att sen, när det lugnat sig lite nån dag senare tackat nej. Men nu r det nära igen...