Jag undrar om någon har separerat därför att ni inte kommit överens med dom eller att dom varit så elaka/besvärliga?
Undrar också om någon har varit på väg att separera, men lyckats att rädda förhållandet och hur ni har gjort i så fall?
Och hur ni har fått respekt från er sambo/make även fast han har barn sen förut???
Jag har varit en bonus mamma i 4 år idag och är den elaka styvmodern. Jag har funderat på att gå härifrån så många ggr, Har flyttat ut 2 gånger redan. Funkar inte. Biomamman har vårdnaden just nu och vi har varannan helg. Trots underhåll vill hon låna pengar av oss VARJE månad. Jag kör barnen överallt dom ska med bil för mamman har inte råd med en bil och min sambo kan inte köra bilen. vi har inte råd med en bil just nu.
vi provar just nu hands of och låter pappan och biomamman uppfostra sina barn och jag bara lever ihop med dom då det är så lite tid i månaden.
sen kan de skylla på att jag är kort och otrevlig( försöker så hårt att låta neutral). Jag vet inte om vi kommer vara ihop så mycket längre till.
Jag fixade inte mer än 1,5 år med bonusbarn😳 och nu separerar vi. Jag känner att jag inte skulle kunna bli lycklig och hitta tillbaka till den glada, lättsamma personen jag var innan. De åt upp mig. Min sambo kunde enligt mig inte hantera ihopslagningen och hans barn blev som offer som han beskyddade från oss andra dygnet runt. Alla hans beslut togs utifrån en analys av hur det skulle bli för dem. Han gick in i en supersatsning för sina barn, tillsammans med deras mamma och de ältade allt, grävde i minsta sak och bokade möten för samtal osv. Barnen styrde totalt och fick härja fritt. Inget vuxet, inget planerande, bara dem och det var även på mamman veckor, då var han ofta där och med på alla aktiviteter även hennes veckor. Detta passar inte mig och jag flyttade ihop för att få en gemenskap. Nu tar jag barnen och går. Det är svårt att mötas i sånt här. Det blir smutsigt och egoistiskt. Livet förtjänar mer.
Det intressanta är väl att så pass många utgår från att det liksom bara ska fungera. Att föräldrarnas vilja att leva tillsammans ska vara en garant på något i övrigt rätt komplext.
Undrar när dessa bonusar flyttar och blir självständiga? De verkar aldrig vilja släppa taget om sina föräldrar av någon anledning. Det känns som att de kommer att kriga mot den nya kvinnan tills de vinner. Min bonus är snart 21 år och vägrar flytta. Vi kan inte bli sambos igen pga henne.
Något äldre tråd som fick liv igen? Jag har bott ihop med mina bonusbarn i snart 7 år. De bor varannan vecka men har periodvis varit hos oss mer (hade de fått välja hade de bott här alltid). Det har absolut funnits stunder när jag velat "kasta in handduken) och dra. Lika ofta som det finns stunder jag vill lämna av mina egna barn hos deras pappa och tacka för mig ungefär! Älskar dem dock, och jag upplever att de älskar mig tillbaka.
Relationen till barnen är en sak, det tar tid att bygga upp tillit och förtroende. Särskilt när man inte valt varandra från början. Krävs mycket sol och vatten för att det ska växa.
Din partner däremot, han ska respektera och älska dig alltid tycker jag. Jag har beklagat mig måååånga gånger över hur svårt det är att vara bonusförälder och han har aldrig varit anklagande. Alltid stöttat och hjälpt till att komma fram till lösningar.
Inte gjort men funderat många gånger. Vi har bott ihop i tre år och min dotter har alltid behandlat min sambo respektfullt även om jag vet att hon inte alltid har älskat att bo med honom.
Hans två barn däremot beter sig som monster och så fort de inte får göra något får jag skulden. De tyckte om mig någorlunda innan, men efter att vi flyttade ihop och jag satt ned foten för att de betedde sig som att det var något slags lyxhotell de bodde på (när det var som värst låg yngsta dottern i sängen och skrek på sin pappa tills han kom med frukost åt henne och äldsta dottern skulle flytta till mamma efter att jag bett om hjälp att duka bordet).
Jag förklarade att jag inte kunde leva så utan förväntade mig mycket mer av de jag ska dela hem med och han höll med mig till viss del. Hans barn är alltså 14 och 16, inte små barn. Vi kompromissade och införde lite regelbunda sysslor för dem, inget betungande utan en mjukstart, de ska duka bordet och tömma diskmaskinen en dag var i veckan och sen förväntar vi oss att de ställer in tallriken i diskmaskinen efter middagen och städar sina rum.
Den yngre har i perioder totalt fryst ut mig. Hon har satt sig mellan oss i soffan, när han kramar mig har hon då alltid behövt hjälp med något exakt på sekunden, hon har sagt till sin mamma att jag är en häxa och att de inte får sitta i soffan i vardagsrummet och att vi inte har någon mat hemma. Vid matbordet har hon tittat förbi mig och bara pratat med sin pappa. När jag har försökt starta en konversation med henne genom att fråga något har hon ignorerat mig.
Båda två skyller alltid på mig om de inte kan göra något, typ om vi är bortbjudna och de vill ha skjuts till en kompis just då är det mitt fel. Om jag behöver bilen när de vill åka och spontanshoppa tycker det att det är jag som ska ställa in, även om min sak varit planerad i en vecka.
Min sambo har försökt prata med både dem och sitt ex, men dels är deras mamma bra på att bekräfta dem i allt de känner och tror på riktigt på dem när de säger att de som sagt inte får mat eller vistas i soffan, dels är de helt oemottagliga för att allt som är fel inte beror på mig. Hans yngsta dotter har sagt till honom att det spelar ingen roll vem han (eller hennes mamma) skulle välja, hon kommer aldrig att acceptera någon bonusfamilj. Den enda familj hon någonsin kommer acceptera är mamma, pappa och sin syster.
Jag kräver inte att hon/de ska älska mig. Att min dotter och min sambo har en fin relation är jag jätteglad för och han säger ofta att han älskar henne som sin egen. Det är inget jag kan kräva. De har inte valt att bo med mig. Men jag tycker åtminstone att så stora barn skulle kunna åtminstone respektera mig och sin pappas val. Innan vi flyttade ihop fick var och en av barnen ett enskilt samtal om ev ihopflytt och där vi sa att det är helt ok om de vill säga nej. Alla tre svarade at det skulle bli roligt. De är därmed inte helt överkörda i det här heller.
Så, ja, många gånger de senaste året har jag skickat in intresseanmälan på lägenheter för att sen, när det lugnat sig lite nån dag senare tackat nej. Men nu r det nära igen...
Jag har varit där och flyttade in till hans barn i hans hus och gav det en chans i 3,5 år. Det fungerade inte, eftersom de styrde och ställde och jag kände mig som en inneboende som kom rakt in i en annan familj utan regler och uppfostran. Jag flyttade ut och vi var särbos i 3,5 år, vilket fungerade bättre. Vi gjorde tom slut eller tog en paus, eftersom jag ville ha samboskapet men INTE i hans hus och med hans barn. Jag träffade en annan. DÅ vaknade min partner och sålde huset och klippte navelsträngen till sina redan vuxna barn, som inte ville flytta hemifrån eller bli vuxna.
Vi bor sedan några månader i en gemensam lägenhet och stromtrivs UTAN bortskämda och odrägliga ungar. Nu får alla våra barn komma "på besök" till extrarummet som vi har, men stanna max 1-2 nätter. Hans barn har inte kommit, vilket är skönt för mig. De bor nu på heltid hos sin mamma och är 22 resp 19 år gamla. Stackars mamman! Hon är helt förstörd och får ensam hantera dessa barn. Bäst av allt är att hon kräver hyra av dem, samt att de själva får stå för sin mat etc. Lite skillnad där jämfört med min partner. Men som sagt, allting blev jättebra till slut när man ställer lite krav och visar att det inte är OK.
Märkligt det här att nästan alla som upplever problem verkar vara bonusmammor och problemet är att pappan är för slapp med sina barn och låter dem var otrevliga, bortskämda snorvalpar. Har pappor mer dåligt samvete över separationer? Tar vi mammor för stort ansvar för uppfostran att papporna står handfallna när de blir själva med ansvaret varannan vecka?
Märkligt det här att nästan alla som upplever problem verkar vara bonusmammor och problemet är att pappan är för slapp med sina barn och låter dem var otrevliga, bortskämda snorvalpar. Har pappor mer dåligt samvete över separationer? Tar vi mammor för stort ansvar för uppfostran att papporna står handfallna när de blir själva med ansvaret varannan vecka?
