Min 3 åring har totalt knäckt mig......

Jag förstår att du har det jobbigt! Treåringar är inte att leka med (!) i normala fall och är du dessutom gravid så förstår jag ditt dilemma!

Men hur äter han? Vad äter han?
Hur sover han? När sover han?

För mycket socker och snabba kolhydrater kan ge överaktiva barn, samma sak med oregelbunda mattider! Sovandet spelar roll också. Regelbunda sovtider är ett måste för att många barn ska kunna få den sömn de behöver. Är barnen trötta kan de bli superaktiva i stället för slöa, allt för att slippa känna att de är trötta.

En annan sak kan också vara just det att han känner att det är förändringar på G! En bebis väntas och han är säkert inte dummare än att han förstår att det är en liten rival som snart kommer. Om du inte orkar med och blir trött och grinig mot honom (vilket inte är konstigt att du blir/är) så kan det även vara det han reagerar på. "Mamma är dum, och därför är jag dum tillbaka"!

Blir det FÖR tufft för dig så prata med BVC! De har säkert råd och tips att komma med som kan underlätta för er alla!

Lycka till och stor kram till dig!

Treåringar kan vara jättehemska men vi älskar ju dem i alla fall och tur är väl det!

Hur gör ni med uppfostringsmetoderna? Blir det mycket tomma hot? Typ "om du gör det där en gång till så åker du in på ditt rum" och så kan han göra samma sak fem gånger till innan han åker in på rummet. Eller har ni olika "straff" hela tiden?

När min Felixen var tre år så var han helt omöjlig. Jag känner igen helt vad du skriver. Men vi började tala om för honom att vi inte ville ha en bråkis nära oss och om han bråkade mer (sparkade en gång till osv) så fick han gå och stå vid dörren och inte vara med oss tills han sa förlåt och inte gjorde så något mer! Jag har aldrig tidigare varit skamvrå-förespråkare men det var tillslut det enda som fungerade! När Felixen började bråka (sparka, slåss eller dyl) så varnade vi honom och sa att han fick sluta annars åkte han till dörren på en gång! Naturligtvis så sparkades han en gång till (eller vägrade säga förlåt eller vad det nu var) och så åkte han bums till dörren. Gång på gång fick vi bära tillbaka honom ända tills han ville säga förlåt. Första gången höll vi på i över 45 min innan han gråtandes och hickandes sa förlåt till mig. Andra gången så gick det fortare och mellan dessa två gånger så var han noga med att säga förlåt och vara snäll (han fick fortfarandr utbrott men gav sig när vi varnade om dörren).

Vi har BARA haft "att stå vid dörren" som negativ konsekvens av ett beteende. Det är det enda vi har hotat med what so ever! Och i sann "Nanny-akuten" anda så har det fungerat jättebra! Nu när han är fem år så behöver vi i princip aldrig sätta honom vid dörren utan är han sur och dum så får han helt enkelt gå där ifrån eller så får han lov att "byta humör". En femåring är ju lite mer resonabel än en treåring.

Hur gör ni när han bråkar som mest?

Jag tror att det är vanligt treårstrots! Han reagerar på att du inte orkar med som du brukar (du är ju gravid) och att han vet att det är en major förändring på gång!

Tycker nästan att det ärlite väl häftigt att börja skriva om handikapp bara för att han är lite strulig...

Precis! Det är det jag tror att det är också: livlighet/trots/stress över ny situation

Frågan är väl bara vad TS kan göra för att mildra detta lite...