Lever med en man som har två barn sedan tidigare varannan vecka. Allt flyter på, har bra kontakt med barnen och exet. Har egentligen ingenting att klaga över förrutom en del funderingar kring det faktum att vi nu börjar försöka skaffa ett gemensamt barn. Jag har inga egna barn så även om jag tycker jättemycket om hans barn och vi lever som en "riktig" familj så är jag ju inte mamma än. Är det någon som har några erfarenheter om detta?
Hej!
Jag ser på din presentation att ni haft en del problem under graviditeten och efteråt. Men det verkar vara en mysig krabat. Grattis till barnet.
Nej, jag hade bara en del funderingar kring mig som först-föderska och känslan av att det vi gör tillsammans inte är unikt och speciellt för honom. Och att jag under de veckor vi har bonusarna så kommer fokus ligga mer på dem så att inte de kommer i skymundan och inte på mig och den nyfödda. Lite ego kanske men jag ser framför mig att jag får hur mycket hjälp som helst varannan vecka och är ensam varannan vecka. Vi har pratat en del om detta hemma men vet ju förstås inte riktigt hur det blir.
Samtidigt är jag rädd att hela tiden bli jämförd med exet och hur deras graviditeter varit (har iofs inget emot exet, är en mycket trevlig person).
I det stora hela alltså att allt är nytt och fantastiskt för mig men inte det för min sambo. Är jag knäpp?
Doodelidoo: tack för inlägget. Det är precis de funderingarna jag har haft. Bonusarna var 2 och 6 när de kom in i mitt liv så det stora har varit för mig att anpassa mig till livet med barn. Har inge som helst erfarenhet av småbarn, inga småsyskon, inga vänner som hade barn då etc. Att gå från att ha levt ett singelliv med stor frihet, ett jättebra jobb vilket inneburit en hel del möjligheter att göra saker som resa etc till att bli inskränkt rent tidsmässigt har varit svårt. Men jag har en fantastisk sambo och vi pratar mycket om hur jag känner. Han kan inte alltid förstå men han lyssnar och accepterar att jag känner som jag gör och jag tycker att det är viktigt att han vet om mina funderingar/känslor etc. Jag har också sagt att bara för att jag tycker en del saker är ovana (t.ex. kontakt med ex ofta, inte ha all tid i världen för bara varnadra etc) betyder inte att jag inte accepterar dem. Bara att det får ta tid. Nu är det i stort sätt vardag och allt flyter faktiskt troligen ovanligt bra efter man hör hur andra har det. barnen accepterar mig till fullo och exet och jag har en mycket god kontakt.
Men ändå vill jag ju vara den enda i världen för honom när vi får bebbe. Fast å andra sidan har jag ju inget annat att jämföra med eftersom jag inte har några bran sen tidigare vilket kanske bara är positiv...
Ja jag kan tänka mig att faktiskt med ett gemensamt barn kan familjekänslan bli lite annorlunda. Nu är vi visserligen en familj men tar det slut går jag åt mitt håll, och han och barnen åt sitt håll. Med ett gemensamt barn är det VI. Visserligen kan ett gemensamt barn säkert krångla till saker och ting också men som mitt liv ser ut och med relationer till ex och bonusbarn så tror jag det bara borde bli positivt.
Kul att höra att ert barn kanske uppskattades ännu mer för det var så speciellt efter separation etc. Min sambo levde i en riktigt pissig relation och fick genomgå en massa skit. Han säger att han inte kan minnas att han mått så här bra någonsin. man får nog ett annat perspektiv på tillvaron efter en separation.