Bonusmammor!

Min son har haft det jättestruligt i sitt förhållande till sin pappa.
För att göra en lång historia lite kortare så har de inte haft någon särskilt bra relation innan pappan träffade sin förra sambo, som jag av väl grundade anledningar inte gillade. När de flyttade ihop ville han plötsligt ha varannan vecka. Men sen gav han tack och lov upp den idén, och det blev slut mellan dem för ett tag sedan också, vilket inte var så förvånande.

Nu har han börjat visa lite genuint intresse, och har träffat en jättebra tjej som jag mer än gärna kan välkomna i min sons liv. Det känns bra att lämna grabben hos dem, och jag och tjejen kommer jättebra överens, vi kan umgås allihop om det är nånting särskilt, eller bara ändå ifall vi springer på varann nånstans, och vi har riktigt kul! Hon är en extra vuxen som bryr sig om min pojke, och ett barn kan aldrig få tillräckligt många såna!

Det känns himla bra för min sons skull, jag vill att han ska växa upp och se att det faktiskt inte gör nånting att mamma och pappa inte bor ihop, man kan ju träffas ändå. Har växt upp på det viset själv, och det har varit jättebra.

Kan som biomamma säga att jag absolut kan förstå det där med svartsjuka och allting, har känt allt det där själv. "Varför ska hon umgås med min son, hon har inget med honom att göra?"
Men samtidigt som allt det där i dåliga stunder kan komma fram lite smått så måste man tänka på barnets bästa, och jag önskar att alla bara kunde göra det, och ta grälen med den andra föräldern när inte barnet hör, och isf låtsas att allt är suveränt inför barnet.