Diagnostiserade barn med DAMP/ADHD - hur var de som små?

Min son fick diagnosen ADHD med autistiska drag förra veckan.

Kan väl säga att jag alltid vetat att han varit annolunda men det var väl först när skolan larmade som man förstod att det var mer än så.

Han var sen i utvecklingen i det mesta. Mer än "trots utbrott", det sociala kontakterna blev aldrig bättre osv.

Min son är snart 8 år,han fick diagnosen ADHD för snart ett ½ år sen.Han var en ganska aktiv liten kille,gick vid 1 år.Men på Bvc tyckte d att han var sen i utvecklingen.När han börja på dagis hade han svårt att förstå samspeli lekar,sociala kontakter mm.Men först när han börja förskolan,blev d ett störe problem.Då fick vi kontakt me Habiliteringen,som gjorde en utredningen.Nu funkar allt mycket bättre.F får medicin för att han ska fungera o det har hjälpt honom jättemycket.Hoppas att detta hjälpte dig lite.vink vink

Kan nog inte säga när exakt men jag märkte tidigt att det var något men kunde inte sätta fingret på det. Båda två var lite överaktiva. Hade svårt att focusera på en sak mer än 5 min. Det måste hända nåt i princip hela tiden. De tröttnar lätt och snabbt på det de sysselsätter sig med. Bland det första jag lade märke till var det att de verkade inte känna kyla som vi andra. Sedan är det inte aså lätt alla gånger att MÄRKA nåt som kanske inte stämmer för man har ju levt med det sedan barnet föddes. Jag trodde nog att ...ja ja så här är det att va förälder, det är inte helt lätt. Många i min omgivning sa .... att du bara orkar!! Jaha...men så här är väl barn inget komnstigt med det, tänkte jag. Det var nog då jag började bli mer vaksam. Hur är det egentligen?
Sedan när jag fick mitt tredje barn så såg jag skildnaden direkt. De har inte samma pappa. Sedan har det blivit diagnos ställd och den ene pojken har haft medicin i 2 år snart och den andre ska börja nu.

Jag puffar - vill gärna höra flera.

Svara jag också, även om mitt barn har Aspberger. Men ADHD, Damp och Aspberger är ju nära besläktade, och många av dessa diagnoser går ju in i varandra-Så här har du mitt svar..
Min son är i dagens läge 12 år gammal. För 2 år sen fick han sin diagnos.
Han har alltid varit speciell, var ända sen han var liten "svår", fick ofta vansinnesutbrott och var allmänt bångstyrig. När han började dagis började han svårigheter att läsa av och förstå det sociala samspelet, vilket ofta bidrog till att han förstörde leken med knuffar och slag. Han blev mycket ensam, men verkade ändå trivas ganska bra i det.
När han började skolan visade det också sig att han inte kunde ta emot muntlig information, och klarade inte av att koncentrera sig i stimmiga miljöer. När det blev tids press på honom, slog det bakut, och han fick inte till det alls. Han har alltid varit extremt noga när det gäller hur kläder sitter, och minsta lilla veck får honom att protestera.. Talet var mycket dåligt och han gick länge hos logoped. Hans övriga utveckling var normal, men det jag märkte när han var liten var att han inte gärna sökte ögonkontakt med någon. Vände bort blicken vid samspel.
jag har alltid känt på mig att han är annorlunda, men inte kunnat sätta fingret på det jag heller.. En magkänsla som man inte får bort.