Flaskmata är väl MIN uppgift!
Att amma var min största önskan, men det funkade ej. I två månader slet jag men gav sedan upp. Väldigt jobbigt. Jag mår fortfarande illa och önskar för allt i världen att mitt barn fick närhet vid bröstet. Det enda särskilda band en mamma har till sitt barn är ju bröstet. Nu när vi kör med flaska så retar jag mig på hur många som inte tänker sig för utan hela tiden vill mata henne. Jag tänkte nog inte själv på det förrän jag fick barn.. I början brydde det mig inte mycket, men nu när banden blir allt starkare till barnet så känns det som att det är närmsta amningen jag kan komma. Det har blivit viktigt att hon får känna att jag fortfarande är hennes mamma och ger henne maten som innan. Visst, ibland kan andra få mata och pappa får ju mata henne. Men det känns så tråkigt att folk rycker och sliter i henne för att mata. De tar för givet. Svärmor frågar inte ens utan när vi är där så bara tar hon över och ger henne flaskan. JAG kanske vill ha mitt barn tätt intill, hud mot hud och mata henne innan hon ska sova! Jag är för snäll för att påpeka det och känner mig fjantig. Vet att svärmor samt andra skulle förstå men eftersom jag inte brydde mig tidigare så känns det löjligt.. Känner nån mer igen sig i detta? Håller ni med mig? Hade man ammat så hade ingen annan kunnat mata, men helt plötsligt är det fritt fram då man skall ge flaskan!